Jobb, jobb och åter jobb
Annika K:s förträffliga artikel ger mig orsak till följande reflektioner.
När finanskrisen slog till var politikernas okunskap om de ekonomiska sambanden skrämmande. Lika klassisk som ”Sveriges beredskap är god” har väl ”Ålands näringsliv står starkt och kommer inte att beröras av finanskrisen” blivit.
Med en elementär kunskap om de ekonomiska spelreglerna och det åländska näringslivets säregenskaper var det lätt att förutspå att klumpsumma kraftigt skulle minska och flitpengen försvinna. Den kunskapen fanns inte i Marmorborgen.
Finansministern skall ha cred för att han, då han insåg situationens allvar, genast slog på bromsarna. Att han idag inte behöver gå med mössan i hand till bankerna tackar han nog sin socialdemokratiska föregångare för i sin aftonbön. Denne sitter dessvärre på sitt moln och skakar betänksamt på huvudet åt det piruettande och bondfångeri han ser vissa politiker syssla med.
På populismens altare är man beredd att offra möjligheten att mildra slagen mot välfärdssamhället.
Måtte nästa stora politiska fråga äntligen komma att bli sysselsättningen. Vad har vi för samhälle där inget av regeringspartierna har full sysselsättning som prioritet i sitt partiprogram och där regeringsprogrammet helt nonchalerar frågan!
Tvärtom, denna regerings första åtgärder var att avskaffa hundratalet arbetsplatser i den privata exportnäringen. Just det som vi skall leva på och som skall vara den ekonomiska motorn.
Nu försvinner ytterligare hundratalet arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Och sedan står turen inom den interna ekonomin. Bland alla de företag som lever av att byta pengar med varandra.
Efter en viss fördröjning börjar den enskilde drabbas. Bit inte då den hand som föder utan vänd ilskan mot dem som är satta att skapa verksamhetsförutsättningarna.
Bortfallet av 50-60 miljoner per år försöker finansministern mildra genom att tömma vad som tidigare sparats. Men lagom till nästa val är det tömt. Skall skatterna då börja strömma till eller inte? Det är ett högt spel som spelas.
Jag tror som Åsub att återhämtningen kommer att vara mycket långsam. I så fall kommer finansministern att bli en trägen gäst hos bankerna.
Under alla omständigheter har denna regering alla förutsättningar att gå till historien som den under vars tid ungdomsarbetslösheten nådde hisnande 15 % eller mer och den genomsnittliga mer än 10 %. Var tionde arbetsför ålänning arbetslös! Mer än då Sally, Slite och andra försvann. En tid som den minnesgode än minns med en rysning.
Men jag har haft fel förut och vi får hoppas att jag har fel även denna gång. Tyvärr kan det vara åt båda håll.
Johan Dahlman
Quo Vadis
