DELA

Jaktregler skadar älgstammen

Landskapsregeringens rekommendation att vid jakten fälla enbart stora kapitaltjurar, dvs. individer som har flera än åtta taggar i hornkronan, är ett allvarligt hot mot den åländska älgstammen. Beslutet har väckt stor förvåning och oro bland älgjägarna och vilt biologer jag talat med, tror liksom jag, att det inte är sant att så orealistiska rekommendationer kan utfärdas av en jaktövervakande myndighet.
För att ge läsaren möjlighet att förstå och inse följderna av denna underliga rekommendation, vill jag här förklara och reda ut vad detta betyder för älgstammen på Åland.

Den europeiska
älgen har två grundtyper av hornkronor, dvs. cervina eller palmata, där cervin betyder ungefär hjortliknade och palmat kan översättas till handliknade. På vanlig jaktprosa talar vi om stånghorn och skovelhorn, och det är dessa benämningar jag använder här i fortsättningen.
Stånghornet består av en huvudstång med flera långa förgreningar, till åtskillnad från skovelhornet som har en skovelliknande platta, varpå det i kanterna finns många längre eller kortare utskott som vi kallar taggar. På Åland förekommer båda typerna medan stånghornen är de vanligaste. Mellanformer av de båda horntyperna förekommer också. Stånghornen har sällan flera än åtta taggar, medan skovelhornen kan ha flera än tjugo taggar när det är fråga om vuxna tjurar.
Det finns också ett klart samband mellan älgens storlek på kroppshyddan och hornkronans storlek så att tjurar med stor hornkrona har större kroppsvikt, medan älgtjurar med liten hornkrona oftast har lägre vikt. Förmågan att producera hornkrona av en viss typ och storlek är ärftlig och påverkas därför av selektiv jakt.
På grund av att skoveltjurarna i allmänhet är större och tyngre, betraktas de som de förnämsta och värdefullaste djuren i älgstammen. Att vid jakten fälla enbart stora tjurar kommer således att i första hand drabba individer med skovelhornsanlag, vilket innebär att de tjurar som är bärare av älgstammens bästa arvsanlag missgynnas och på längre sikt riskerar att utrotas.

Att under jakten söka efter enbart stora tjurar skapar stress och onödig störning bland älgarna. Att dag efter dag tvingas släppa förbi alla småtjurar för att därefter starta upp jakten på nytt i hopp om att hitta en ”lovlig” tjur, innebär att älgarna blir jagade och förföljda så ofta att de till slut lämnar hemområdet och ger sig i väg. De hemortstrogna älgarna är kanske inte längre hemortstrogna, när jakten är över!
I regeringens förslags sägs att vi med den nya regeln kommer att få flera vuxna tjurar i älgstammen, men så fungerar det inte i verkligheten. Genom att koncentrera jaktuttaget till stortjurarna blir den redan för låga medelåldern ännu lägre, samtidigt som svagt utvecklade individer med dåliga arvsanlag gynnas.
Om avsikten är att höja medelåldern i älgstammen och framför allt på tjurarna, finns det bara en metod som fungerar. Minska antalet tjurlicenser och lägg vid jakten en större del av uttaget på individer med dålig utvecklingspotential. Då kommer flera vuxna djur att överleva och resultatet blir på längre sikt högre medelålder och en älgstam med bättre kvalitet..

Enligt sunt förnuft och alla vedertagna biologiska principer skall jaktuttaget i första hand styras till de svagaste individerna, vilket också är fallet när naturen får sköta sig själv. Men enligt de nu aktuella reglerna för älgjakt måste vi släppa förbi alla små, sent födda, outvecklade och kanske parnings odugliga tjurar, och söka efter de stora och livkraftiga individerna som är värdefulla för älgstammens fortsatta existens och utveckling.
Var finns logiken i detta? Svaret är att det inte finns någon logik i landskapsregeringens hemkokade förslag till förvaltning av den åländska älgstammen.
Jens Harberg