DELA

Jag känner inte igen mitt Åland

Jag gratulerar tidningarna och alla “sommarfåglar” och andra “bästvetare” till en lyckad häxjakt, fast den slutade ganska snöpligt, eller hur? Ingen offentlig avrättning, ingen hängning, ingen korsfästelse. Men en fortsatt intensivbevakning av Vårdö kan kanske ge ett eller annat napp? Skam den som ger sig.

I demokratins namn förväntar jag mig nu att samtliga kommunledningar på Åland, inklusive Mariehamns stad, anordnar liknande utfrågningar av sina respektive ledande tjänstemän. Vi vill ju veta i detalj de ledande tjänstemännens inställning till bland annat anledningen till krisen i Grekland, fria aborter, homosexuella pars rätt till att ingå äktenskap, med flera för kommunen viktiga frågor,

Och efter höstens val så kan vi vänta oss ett roterande system, då kommunerna byter direktörer och ledande tjänstemän med varandra, i enlighet med den politiska majoritet som råder i kommunen efter valet! Och då behöver vi ju heller inte diskutera en sammanslagning av kommunerna, för vi kommer att bli som en enda stor familj!

Jag känner inte längre igen mitt Åland. När jag växte upp i Sund på 1940-1950-talet var inställningen en annan än vad den är i dag till inflyttning. Vi har alltid haft många inflyttare, både från öst och väst, och alla har mottagits med välvilja. Man har i första hand låtit folk visa vad de går för, innan man har dömt dem. I de allra flesta fallen har det aldrig blivit varken rättegång eller dom, utan de nyinflyttade har assimilerats i vårt samhället i takt med tiden. Idag är det tvärt om. Sedan 1970-talets inflyttning av journalister som på äkta Stockholmsdrakemanér, och med skjutjärnsjournalistiken dogmer i bakfickan, tagit sin plats i de åländska medierna, går man numera åt enskilda människor på ett för mig och många andra ålänningar verklighetsfrämmande sätt. Respekten för den enskilda människan, och känsla av empati för eventuella familjemedlemmars utsatthet, är som bortblåst. Här gäller bara att komma med den mest rafflande nyheten, gärna utbredd på flera sidor i tidningen, för att kanske kunna sälja några fler lösnummer eller prenumerationer. Eller få ett journalistpris av något slag.

Och endel svaga, icke-empatiska människor hakar på trenden. Utan att fråga sig med vilken rätt man utsätter enskilda människor och deras familjer för denna typ av häxjakt. Jakten på den nye kommundirektören i Vårdö är tyvärr inte det enda exemplet, utan bara ett i raden.

Här är också en av anledningarna till att det är svårt att få folk att engagera sig i politiken. Alla har vi kanske något litet skelett i garderoben som vi inte vill lyfta fram ljuset… Nej, det är nog inte lagtingsmannaarvodet det är fel på. Anledningen som folk uppger när man frågar dem om kandidatur, är tyvärr den att de inte vill utsätta sig för en eventuell häxjakt. För om man inte har något skelett i garderoben, så räcker det ju i de flesta fall med att antydningar väcks av massmedia, för att ifrågasättandet och häxjakten skall vara ett faktum.

Massmedia är en stark maktfaktor, som ibland utnyttjar sin makt på ett otillbörligt sätt, och i stället för att sakligt och objektivt förmedla nyheter till läsarna, förleder sig till att på ett subjektivt sätt hänga ut enskilda människor och deras tillkortakommande till allmänt beskådande och pöbelns begabbelse.

Detta gynnar inte Åland, och sätter oss inte på kartan som ett välkomnande och mångkulturellt samhälle att leva och bo i.

Runa Lisa Jansson