DELA

Jag har varit med länge

Ålandstidningens ledarspalt säger att jag ”dök upp” och blev inbjuden att kandidera för Socialdemokraterna för att jag skulle dra in Röd Ungdoms röster till partiet och att jag har idéer som kan vara ”i konflikt med den idégrund som ett normalnordiskt socialdemokratiskt parti står på”.
De påståendena stämmer inte.

Först och främst så har jag inte dykt upp till det här valet.
Jag ställde upp i det förra kommun- och lagtingvalet också, dock slutade det med färre röster den gången, mest för att jag inte var vidare aktiv i min kampanj den gången. Men jag kom in i Stadsfullmäktige på stadens innevånares förtroende.
Den här gången, med fyra års arbete i Stadsfullmäktige och Mariehamns socialnämnd bakom mig gjorde jag ett ordentligt försök at bli invald. Med känt resultat. Jag kom in i Lagtinget med 10:e högsta röstetal på Åland. Jag fick bara en röst mindre än Gunnar Jansson, som har en enorm politisk karriär bakom sig. Det var jag väldigt stolt över.
Dessa röstar var inlämnade i åtminstone 13 olika kommuner. Jag är inte någon som en liten radikal klick har röstat in.

Vad gäller min politiska linje så har den varit klar från det att jag skrev in mig i partiet. Jag tror att om man skulle gå igenom varje protokoll från fullmäktige och nämnd/delegationer jag jobbat i så hittar man knappast ett enda uttalande eller votering där jag inte till fullo har stött en socialdemokratisk linje. Jag har aldrig stuckit under stolen om vem jag är eller vad jag står för.

Jag har aldrig gjort en hemlighet av att min ungdom spenderades i antifascistiska direktaktionsgrupper. Jag har ockuperat hus, jag har demonstrerat mot rasism och fascism i olika länder i Europa. Och jag har blivit fotograferad, arresterad och bötfälld för det. De erfarenheterna har också gjort mig starkare och tåligare. Jag är inte rädd för att bli kallad för saker i tidningar och press, för när jag säger att jag tidigare varit påhoppad och bespottad, så är det inte bildligt jag talar.

Men det var över 20 år sedan jag var aktivt med i denna rörelse. Sedan dess har jag jobbat med ungdomar i skola, på fritid och som stödperson. Jag har gjort mitt bästa för att hjälpa mobbade och utstötta och jag har varit en relativt flitig debattör även före jag involverade mig i partipolitik. Detta har jag gjort för att jag fortfarande lever efter principen att man skall göra det man kan för att förbättra världen där man bor.

Min bakgrund i Antifa-rörelsen har format mig, den gjorde mig till en övertygad socialist, den har gett mig mina erfarenheter som gjorde att socialdemokraterna genom Carina Aaltonen fick upp ögonen för mig inför förra valet. Nu är jag som jag sagt förr en demokratisk socialist, men min erfarenhet är min styrka.
Att buga och bocka för direktörer ligger inte för mig, inte när jag vet att vi har många människor som inte har det bra i ett samhälle där borgarna vill höja avgifter och sänka skatter med nedskärning som följd.

Trots att 13% av våra medborgare lever under fattigdomsgränsen får vi hela tiden får höra att det är bidragen det är fel på, men ingen talar om skattesmitningen, ingen talar om bonuslönerna till de höga cheferna.
Man sparkar hela tiden neråt. Och det är vårt jobb som socialdemokrater att ta striden, för det är ju trots allt så att inget annat parti gör det.
Jag kommer från en rörelse vars slogan var ”Du har inte en chans. Ta den!” och jag tror att samhället mår bättre av minskade inkomstklyftor och med socialdemokratiskt styre.
Denna solidaritet med de svagaste är något jag fortsätter kämpa för, men jag för striden från talarstolen, inte på gatan.
Jag är demokratisk socialist, inget annat.
Mikael Igge Holmberg (S)