Jag hade en dröm….
Det var år 2016. I drömmen intresserade sig de åländska lokaltidningarna för det lokala sång- och musiklivet. Inför körernas och bandens alla konserter och spelningar skrevs intressanta förhandsartiklar om förberedelserna, repertoaren och solisterna, vilket skapade förväntningar hos den åländska publiken.
Detta ledde till ett ännu större intresse än idag och skapade en positiv spiral: ännu fler ville gå på konserter. De åländska artisterna, både proffs och amatörer, fick jobba hårdare för att visa upp sina allra bästa kvaliteter. Åländsk musikkultur blomstrade och publiken njöt bara mer.
Allt fler åländska grupper fick vända sig till kulturhuset Alandica för att boka stora salen, så att publiken skulle få plats. Det blev verkligen tryck! Musiken lät dessutom ännu bättre när den framfördes i en vettig konsertlokal med bra ljudteknik.
Det redan blomstrande körlivet nådde nya nivåer. Körkampen, som premiäråret 2014 lockade tusentals åhörare till Torget (faktiskt många fler än de som ville se fotbolls-VM på storbilds-TV) arrangerades på nytt och blev nu ännu större, så denna gång kallades evenemanget ”Körveckan” och framträdandena ägde rum på ett större scen. (Under de dagar när det inte sjöngs kunde man se på fotbolls-EM och ta en öl eller två).
Spekulationerna gick vilda på tidningarnas kultursidor om värvningar av nya bra solister, övergångar mellan körerna, vilka dirigenter som skulle leda vilka körer….ja, i januari var det som mest spännande och därför kallade man den tiden för ”Silly Season”.
Det ordnades presskonferenser och tidningarnas journalister kom dit om och om igen. Det började nästan påminna om IFK Mariehamn och Åland United, eller åtminstone om bevakningen av division 3-ishockeyn. Ja, kort sagt, nu började det bli mediebevakning kring detta.
Speciellt intressant var det för läsarna att öppna måndagstidningen. Då hade Nya Åland och Ålandstidningen 4-5 sidor vardera med stora bilder och recensioner från olika konserter. Dirigenter och sångare intervjuades varje gång – ibland hyllade, ibland kritiserade.
Sponsorer vaknade till liv. I sådana här sammanhang ville de ju synas. Det var ju tusentals ålänningar som var intresserade av det här, både som utövare och åhörare. Speciellt kvinnor, så marknadsföringen kunde inriktas på dem. Det började till och med talas om att bygga en kör-hall och inom turist-Åland pratade man allt mer om körfestivaler inom olika genres som man kunde tjäna bra med pengar på och som förlängde turistsäsongen.
Det var min dröm. Det är snart 2016. Tänk om lite av det som hände i drömmen kunde bli sant!
Annars får man vara glad att man kan lyssna på Ålands Radio och som läsare och publik att man i alla fall är intresserad av fotboll, ishockey och annan idrott som håller hög – men också mindre hög – nivå på Åland och där engagerade spelare och ledare får sin rättmätiga uppmärksamhet.
Anders Hallbäck
