Jag börjar känna igen metoden
I januari höll Ålands Producentförbund ett seminarium då deras ”Hållbara livsmedelsstrategi” presenterades.
I mars överlämnade landskapsregeringen deras meddelande till lagtinget och skrev att ”avsikten är att senare fastställa landskapsregeringens hållbara livsmedelsstrategi för Åland 2017–2030.”
I avslutningen kunde vi läsa:
”Landskapsregeringens avsikt är att utifrån Ålands Producentförbunds livsmedelstrategi och den förda debatten, utforma och anta Ålands hållbara livsmedelsstrategi som utgör en grund för livsmedelspolitiken fram till år 2030.”
I debatten i lagtinget var det drygt tio ledamöter, som kom med många goda synpunkter. Även jag försökte bidra med några.
I mitt anförande framförde jag då den viktiga och kanske grundläggande tanken att man även borde undersöka näringsvärdet i den mat, som produceras, inte bara underöka jorden. Kanske som en del i avsnittet ”jordhälsa ger fördelar”.
Det är ju en av trenderna nu att vi vill äta så näringsriktig mat, som möjligt.
Jag skrev en debattartikel i ämnet och fick till och med lite positiv feedback, som jag sände jag vidare till ansvariga minister Gunell.
Jag kan nämna att jag besökte seminariet då Ålands Producentförbund presenterade den hållbara livsmedelsstrategin och diskuterade mitt förslag med en av de personer, som hade utformat rapporten. Där fick jag stöd för mina tankegångar. Jag diskuterade även frågeställningen med representanter för producenterna, vilka också tyckte att tankarna var, nå om inte kloka, så i alla fall helt rimliga.
Rapporten skulle sedan behandlas i Social- och miljöutskottet innan slutbehandling i lagtinget.
Det var med stort intresse jag såg fram emot att få se landskapsregeringens slutliga livsmedelsstrategi. Men skillnaden mellan Producentförbundets rapport och slutrapporten är tyvärr 0 om jag ser rätt.
Jag läser: ”Utskottets förslag: Utskottet föreslår att lagtinget antecknar sig landskapsregeringens meddelande för kännedom och bringar betänkandets motivering till landskapsregeringens kännedom.”
Det är ett politiskt byråkratspråk som för mig ter sig synnerligen märkligt. Utskottet vill att lagtinget antecknar samma rapport ”till kännedom”, som landskapsregeringen för två månader sedan överlämnade till Laginget som grund för den livsmedelsstrategi, som landskapsregeringen skulle fastställa.
Att jag inte får något större inflytande på regeringens politik är i sig ingen överraskning. Men det var drygt tio andra ledamöter, som hade kloka anföranden i remissdebatten. Har någon av dem fått sina tankar med i rapporten? Svar nej.
Än mer märkligt ter det sig när man studerar ärendets behandling i utskottet.
Var tredje person, med hederstiteln bortlämnad, var: Lena Brenner, Anders Ekström, Linnea Johansson, Henry Lindström, Erica Scott, David Ståhlman, Stallhagen och Sören Karlsson, vilka hade hörts som hörande.
Man har alltså haft ett 30-tal hörande till utskottet, men tydligen har INGEN av dessa höranden heller lyckats framföra något, som gjorde att utskottet fann det värt att ändra en enda mening eller ett endaste ord i Producentförbundets livsmedelsstrategi.
Jag upprepar avslutningsorden från mars 2017:
”Landskapsregeringens avsikt är att utifrån Ålands Producentförbunds livsmedelstrategi och den förda debatten, utforma och anta Ålands hållbara livsmedelsstrategi som utgör en grund för livsmedelspolitiken fram till år 2030. ”
Jag har förstått att man måste vara väldigt försiktig med att hävda att en regering ljuger. Man har säkert haft en god avsikt, men i praktiken kunde man lika gärna ha skrivit:
”Vi kommer att anta Ålands Producentförbunds livsmedelsstrategi som vår egen, men först måste vi, som vanligt, ha en skenprocess, som gör att det ser ut att det är många som har möjlighet att påverka.”
Jag börjar känna igen metoden nu.
Men denna process med att ha en debatt i lagtinget med drygt 10 anföranden, och sedan ha trettio höranden och inte ändra ett enda kommatecken känns nog som ett slöseri med andras tid.
Lantrådet Sjögren brukar ofta säga att det är viktigt att regeringen är lyhörd, men så mycket mer märker man ofta inte av denna ”lyhördhet”.
Det är snarare så att förtroendet för en landskapsregering, som handskas med andras tid på detta sätt, urholkas sakta med säkert.
Stephan Toivonen
Åländsk Demokrati
