Internhyrornas kostnadspåverkan
Liberalen Johan Holmberg skriver i en insändare om att systemet med internhyror påverkar kostnadsutvecklingen inom den offentliga fastighetssektorn. Bland annat hänvisar han till att problemen med inomhusluften på Trobergshemmet, samt att de sanitära olägenheterna på Mariebad kan hänvisas till stadens nya system med internhyresdebiteringen.
Enligt vedertagna principer används systemet med internhyresdebitering främst för att bokföringsmässigt kunna fördela kostnader för vissa enheter inom förvaltningen på de enheter som utnyttjar dessa.
Till exempel kostnader för fastighetsskötsel kan fördelas enligt vissa beräkningsgrunder på de olika delar av förvaltningen i enlighet med hur stor del av fastighetsskötseln som utnyttjas av vissa avdelningar. Om Mariehamns stad har andra kriterier för användandet av internhyresdebiteringen känner jag inte till.
Gällande den ickefungerande ventilationsanläggningen på Trobergshemmet är detta inget nytt fenomen. Problemet har funnits sedan huset togs i bruk. På vintern är det kallt i huset, och på sommaren är det hett. Ingenting har gjorts åt saken under alla dessa år, trots att fastighetsavdelningen känt till dem.
Dessutom brukar ju en nybyggd fastighet godkännas av byggherren vid slutsynen, och senast vid det tillfället borde ju saken ha åtgärdats. Frågan är varför det ej har påtalat, utan man har godtagit och mottagit fastigheten utan att kräva att de fel som fanns åtgärdades först.
Den dåliga inomhusluften kan alltså enligt min mening inte skyllas på interndebiteringsprincipen, utan beror helt på inkompetens hos dem som är ansvariga för fastighetens ibruktagande och skötsel.
Problemen med Mariebad kan heller knappast skylla på brister i interndebiteringen, utan kan ha sin orsak antingen i underdimensioneringar i bland annat tekniken i badhuset, eller på att saneringen av anläggningen vid driftsstopp inte skett i tillräcklig omfattning. Här är ju frågan om man i ett tidigare skede kunnat se omfattningen av skadorna, och kunnat eliminera dem så att skadorna blivit färre och därmed billigare att åtgärda, än vad som nu är fallet.
Även här kan man väl konstatera att det är den mänskliga faktorn i form av fastighetsförvaltningen och dess personal som inte haft tillräcklig kontroll över fastighetens skick.
Att tro att en bolagisering av fastigheterna och dess skötsel per automatik skulle lösa alla problem är nog närmast en utopisk tanke. Om man väljer bolagisering bör skötseln av fastighetsbolaget nämligen ske enligt företagsekonomiska principer för att ha någon effekt.
Och det innebär också att bolagets ledning bör bestå av kompetenta personer vars främsta merit inte är antal röster i valet, utan där meritlistan bestå av kännedom om, och förmåga att, sköta ett bolag enligt de principer som gör bolag framgångsrika på marknaden.
Samma principer bör gälla vid anställande av personal till fastighetsbolaget. Det vill säga kunskap och insikter i hur man på ett adekvat sätt utför de uppgifter man är satt att sköta.
Gällande Ålandstidningens ledarskribent Fredrik Rosenqvist drömmar om att ett enda fastighetsbolag skulle handha alla offentliga fastigheter på Åland, så förblir det nog endast en dröm. Vi har bland annat ÅDA som exempel på hur det går när politiker skall driva bolag.
Tyvärr riskerar det att bli både dyrt och dåligt, och inget att rekommendera för framtiden. De små åländska kommunerna med sin begränsade ekonomi , har på grund av sin litenhet större möjligheter att följa med kostnadsutvecklingen även inom sitt fastighetsbestånd. Men gör de investeringar som behöver göras, och man har kontroll över att underhållet sköts i behövlig omfattning.
Jag har inte längre någon övertro på att större bolag kan göra det bättre, effektivare och billigare än vad en liten kommunal fastighetsavdelning gör. De stordriftsfördelar man oftast hänvisar till äts oftast upp av de högre driftskostnaderna som oftast grundar sig på bristande kostnadskontroll.
RUNA LISA JANSSON
