DELA

Insändare och mess bör inte vara anonyma!

Vi kan se en mängd negativa konsekvenser av den för Åland unika praxisen att publicera anonyma insändare och mess. Här kan nämnas att samtliga svenska tidningar i Finland inte publicerar anonyma insändare annat än i mycket särskilda fall och då alltid med en redaktionell motivering. Detta gäller Hufvudstadsbladet, Vasabladet, Västra Nyland, Åbo Underrättelser, Borgåbladet m.fl.
Jag är alldeles övertygad om att ålänningarna har samma civilkurage som österbottningarna, nylänningarna och åbolänningarna. Det förvånar mig att chefredaktör Fellman och Lampi inte synes instämma i detta.
Många ihåliga argument till anonymitetens försvar har framlagts genom åren.

”Den vanliga människan ges möjlighet att komma till tals” Detta måste ses som en bristande tilltro till s.k. ” vanligt folks” kurage och förmåga att uttrycka sig. Genom att ta del av de ovan nämnda fastländska lokaltidningars insändarspalter vederläggs nog detta resonemang.
Genomgående kan man läsa helt vanliga människors oftast mycket väl formulerade ståndpunkter signerade under eget namn.

”I vårt lilla samhälle måste man få vara anonym”. Detta argument begriper jag inte alls. Jag tycker att det är precis tvärtom. Här kan man ana eller befara att det anonyma påhoppet är grannen eller arbetskamraten. I en miljonstad är detta irrelevant.
De insändare som publiceras under signatur i t.ex. Expressen uttrycker nog i regel debattredaktörens vilja att illustrera vissa trender och skapar inte samma olust som en hånfull eller ogin anonym insändare gör i det lilla samhället.

”Offentliga personer som politiker måste finna sig i att bli granskade och acceptera vissa påhopp” Självklart skall alltid makten granskas och nagelfaras. Detta görs genom duktig och professionell journalistik och har inget som helst att göra med anonyma mess.
För något år sedan kallades två av våra aktiva politiker ”Tödde” och ”Mödde”, uppenbarligen med redaktionens stöd. Skall våra politiker och deras familjer behöva stå ut med anonyma påhopp och kränkande tillmälen? Det öppna samhället behöver transparens – på detta sätt kan makten ställas till svars men även av mediamakten skall man kunna utkräva ansvar – därför har vi en ansvarig utgivare.

Generellt kan man säga att messen väldigt ofta framstår som ett uttryck för ”Jantelagen”. Anonymiteten skapar ofta insinuerande eller hånfulla besserwisser-kommentarer. Vi har förstås också oskyldiga mess som ibland dock är helt obegripliga. Vissa mess kan undra om den eller den är singel. Har verkligen sådana mess ett allmänintresse? Kanske kunde tidningarna här istället skapa regelrätta kontaktannonser?
De anonyma messen och insändarna påverkar säkert våra politiker och makthavare. Men kanske det är den antagonistiska politikerkollegan som skrivit messet? Jag har ibland skämtsamt lekt med tanken att samla en grupp meningsfränder med ett antal olika mobilnummer som konsekvent i fråga efter fråga skulle försöka påverka den politiska agendan i en eller annan riktning.
Vi kunde utgöra ett hemligt sällskap ”Messianerna” och jag är helt övertygad om att ett medvetet försök att vrida debatten i en viss riktning skulle vara möjligt med lite fantasi och variation. Redaktören för mess-spalten skulle nog ha ett styvt jobb att identifiera om det är regisserade eller ”spontana” mess.

Förvaret av anonymiteten handlar inte om att värna den lilla människan utan drivkraften är rent kommersiell. På Åland kanske ytterligare svårigheten att fylla tidningen med meningsfulla artiklar kan spela en roll. Skandaler och skvaller säljer alltid. Aftonbladet och Expressen frossar i sommarmord, våldtäkter, dokusåpor och kändisjournalistik. Iltalehti brukar ha bilder på nakna damer.
Bara för att något säljer behöver det inte vara motiverat eller pressetiskt acceptabelt. Kanske styrelserna för våra tidningar borde göra ett ställningstagande avseende denna policy? Jag tycker naturligtvis inte att styrelsen skall diktera för redaktionen journalistiska principer men detta handlar inte om journalistik utan om vanlig anständighet.
Däremot skall envar kunna kontakta tidningens journalister och försöka väcka intresse för angelägna frågor. Källskyddet måste vara garanterat, här kan man självklart vara anonym. Det görs sedan en redaktionell bedömning under redaktionellt ansvar.

Jag har en fråga till våra chefredaktörer.
Rent hypotetiskt; Nina Fellman, om Du skulle bli chefredaktör för Vasabladet och Niklas Lampi, om Du skulle bli chefredaktör för Hufvudstadsbladet – Skulle Ni då verka för att införa anonyma insändare och mess i dessa tidningar?

Slutligen – har jag personligen inte känt mig kränkt de få gånger jag blivit kommenterad anonymt. Likafullt drar jag mig för att skriva insändare. Man vet aldrig vilka anonyma repliker och kommentarer som kommer att ges. Min tvekan att debattera i media av denna orsak har jag konstaterat att delas av många.
Detta är mycket allvarligt. I min bekantskapskrets är det mycket få som delar våra chefredaktörers syn på anonyma insändare. Anonyma insändare och mess är en självgenererande process som hotar samhällsdebatten istället för att berika den.
Denna insändare har legat i bordslådan ett tag men jag passar nu på tillfället att knyta an till Ulf Nybacks och Peter Lindbäcks inlägg i denna fråga ( Ålandstidningen 24 och 26 sept.). Kanske fler kritiska röster kan påverka våra chefredaktörer?
Hoppas
Mogens Lindén

Chefredaktören befinner sig på resa och återkommer med svar. Red.