Inget salt på vägarna
Den senaste tiden har debatten gått het på insändarsidor och i messpalterna om för och emot vägsaltning för halkbekämpning av våra vägar.
Vägverket i Sverige sprider varje år 200.000 – 300.000 ton salt på de svenska vägarna (förutom på Gottland som har varit saltfritt i 20 år ).
Skulle vi göra motsvarande insatser på Åland så skulle vi sprida ut ca 1.000 ton / år på våra vägar. I dag sprider vi ut ca 3 ton på de mest utsatta ställena och mest då för den tunga trafikens skull.
Att vi inte saltar vägarna på Åland har nog lärt de åländska bilisterna att ha bra dubbdäck och att anpassa hastigheten till väglaget, vilket medfört att vi klarar oss riktigt bra utan saltning. Detta bekräftas också av olycksstatistiken.
Under åren 2004 – 2006 hände 138 olyckor med personskador som följd längs våra vägar. Av dessa olyckor uppstod endast 17 olyckor vid snöig och isig vägbana. Vid övriga 121 olyckor var det bar vägbana ( torr eller våt ).
För den tunga trafiken kan en hal vägbana ibland vara besvärlig. Därför finns vissa mindre punktinsatser med vägsalt. Sandning utföres mera generellt för både den tunga trafiken och för övriga trafikanter. För miljön och för bilarna är också vägsaltning skadlig. Bilarna rostar och lider för övrigt av allt saltvatten som tränger in här och var. Dessutom krävs mycket kemikalier för både biltvätt och vindrutespolarna.
Vägsaltet innehåller också kaliumferrocyanid vilket är klassad som miljöfarligt avfall. Om dess skadeverkningar finns det dock olika meningar om. Dessutom är vägsaltet i sig inte speciellt hälsosamt för vårt grundvattnet eller för våra vattentäkter.
Min slutsats är att vi inte kommer att utföra vägsaltning på de åländska vägarna, då skadan är större än nyttan.
Runar Karlsson ( c )
Trafikminister
