DELA

Inget förtroende mellan färjpersonal och regering

Det är beundransvärt att färjpersonalen på landskapets frigående färjor, trots ständiga påhopp från sin egen trafikminister samt från framträdande politiker, orkar känna ens något som liknar en gnutta stolthet över sitt utförda arbete. Vem skulle trivas på sitt arbete om ens chef hela tiden nedvärderar och ifrågasätter det arbete man utför? Vilken annan offentligt anställd skulle dagligen stå ut med att höra att framtida generationer i den offentliga sektorn borde sänka sina löner med 30 procent men ändå utföra samma mängd arbete som tidigare?
Landskapets färjanställda har blivit syndabockar för den ekonomiska politik som förts i landskapet och vars intensitet nu börjar närma sig trakasserier av en hel yrkeskår.
I Åbolands skärgård finns motsvarande arbetstagare som arbetar på Finlands Färjrederier Ab:s frigående färjor. Tänk er att dessa arbetstagare dagligen skulle utsättas för Finlands riksdags och regerings representanters spott och spe i massmedia och ständigt vara ifrågasatta. Men det är de inte. Denna politiska kampanj mot våra färjanställda på landskapsfärjorna är helt unik för Åland.

Ord som ”entreprenad”, ”konkurrensutsättning” och ”småtonnagets avtal” tros vara en del av lösningarna för den åländska skärgårdstrafiken. Om vi utgår ifrån att den åländska landskapsregeringen också vill att en färjdriftsentreprenör ska följa arbetsrättslig lagstiftning som sjömanslagen, semesterlagen för sjömän och lagen om arbetstiden på fartyg i inrikesfart och gällande branschkollektivavtal för sina anställda samt av myndigheternas fastställda bemanningskrav, så frågar man sig vad är det som kan bli så mycket billigare om dessa entreprenörer också har samma tidtabeller att följa som om tragiken sker i landskapets egen regi?
Enligt beställaransvarslagen, som också gäller på Åland, bör beställaren (landskapsregeringen) vid anbudsförfarande om entreprenad av mathushållning för besättning på landskapets färjor förvissa sig om att de som ger anbud på verksamheten också följer gällande arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal. Annars uppstår en konkurrenssnedvridning vid anbudsförfarandet och i själva entreprenadverksamheten.

Tallink, Eckerölinjen och Viking Line konkurrerar med varandra om kunderna på Östersjömarknaden. I denna bransch råder verklig konkurrens. Landskapets syn på konkurrensutsättning verkar vara att lägga ut en färjelinje på en skattefinansierad entreprenad som inte konkurrera med någon annan än sig själv. Ett offentligt monopol på en linje blir till ett privat monopol på samma linje, visserligen tidsbegränsat i ett entreprenadkontrakt. Men några andra konkurrenter lär inte finnas på samma linje under kontraktstiden.
En av byggstenarna i småtonnagets avtal är sjöarbetstidslagen för utrikesfart. Den trafik landskapet driver med sina frigående färjor styrs bland annat av lagen om arbetstiden på fartyg i inrikesfart. Något småtonnageavtal för utrikesfart eller i detta fall tänkt inrikesfart har aldrig gjorts mellan arbetsmarknadens parter utgående från denna lag. Det närmaste den offentliga sektorn kommit ett garantilöneavtal (läs småtonnagets avtal) är rederiverkets (tidigare sjöfartsverket) kollektivavtal.

Arbetsgivarparten anser att detta avtal är mycket dyrare än man hade tänkt sig i detta fall. Arbetskraftens prissättning på Åland och i Finland följer den nordiska modellen med fria förhandlingar mellan arbetsgivaren och arbetstagarens fackförening enligt lagen om kollektivavtal. Ålands landskapsregering har i dessa fria förhandlingar sedan åttiotalet varit med och godkänt de lönekostnader som finns idag på de frigående färjorna.
Eventuella framtidsavtal måste bygga på ett grundligt och sakligt ömsesidigt förtroende mellan arbetsmarknadens parter inom i landskapets frigående färjsjöfart. Detta förtroende finns inte idag.

Henrik Lagerberg
ombudsman