Ingen konflikt om fisket
Jag håller inte riktigt med Nina Fellmans ledare gällare fisket i tisdagens nya Åland. Hon gör kopplingar och drar slutsatser om motsatsförhållanden mellan turistfisket och yrkesfisket som inte har någon grund i verkligheten.
Det första och största felet som ofta görs när man diskuterar fisket på Åland är att dra paralleller mellan problem som den storskaliga fiskerinäringen dras med, och det småskaliga åländska kustfisket.
Det är som att jämföra äpplen och lastbilar.
Jämfört med andra östersjöländer har Åland ett unikt levande kulturarv i det kustnära fisket. Ett kustfiske som försvunnit på många andra ställen. Ett kulturarv som dessutom sysselsätter och genererar pengar, utan att överhuvudtaget tära på någon beständig resurs.
Det åländska småskaliga kustfisket är ett arbetsintensivt hållbart fiske med hög förädlingsnivå, och en hög avkastningsgrad på resursutnyttjandet för samhället. Det utgör dessutom ett trevligt inslag i landskapsbilden, och varierar det annars allt mera standardiserade och internationaliserade utbudet av produkter i livsmedelsväg. Och med nästan 300 registrerade fiskare så är fisket fortfarande ett viktigt inslag i många människors försörjning, låt så vara en säsongsbetonad sådan för de flesta.
Det är en väldigt seglivad myt att det inte går att få tag på åländsk fisk. Den är ju inte lika tillgänglig som norska laxen eller asiatisk tilapia, som kan köpas på alla kontinenter alla dagar på hela året, då den tyvärr inte förekommer i sådana volymer eller går att få i sådana perioder att det passar in i industrins och livsmedelsbutikernas försäljningssystem, men hos fiskare med egen förädling här hemma på kobben går den i princip att få tag på året runt. Några sådana exempel är Bröderna Bergmans fiskbutik utanför Sparhallen, Anderssons fisk utanför Mattssons i Godby och på Fiskkojan i Mariehamn. Det finns även fiskförsäljare på torget i Mariehamn. Under sommaren ökar antalet försäljare, och under fiskesäsongerna när tillgången är riktigt god letar sig även lokal fisk in i livsmedelsbutikerna.
Däremot skulle tillgången kunna förbättras ytterligare. Underlaget finns nämligen. 2009 landade det kustnära fjällfisket 280000kg (tvåhundraåttiotusen kilogram) prima matfisk på Åland, ca 10 kg per ålänning. På grund av att fisket är en säsongsberoende skickas idag alltför mycket av denna råvara bort från Åland. Detta beror på att det fiskas betydande mängder under en säsong, som gör att den lokala marknaden inte hinner ta undan, och detta slutar ofta med att fisken skeppas ifrån Åland, vilket i sig är en betydande exportintäkt, men här skulle det säkert finnas en affärsmöjlighet i att på ett eller annat vis konservera råvaran, (frys), och sälja den under perioder då avsättningen är i princip hur stor som helst (sommaren). Detta görs inte i större skala idag, och det kan jag hålla med om att är ett problem.
Jag tycker även det är fel att säga att det finns en konflikt mellan det småskaliga kustfisket och turistfisket, och att man ska prioritera den ena framför den andra. Nog måste väl rimligtvis olika intressen ha rum att utöva sin verksamhet. Bestånden av fjällfisk runt Åland är vid gott skick, så där finns ingen konflikt. Tillgången till resursen regleras ju av det privata ägandet som har exklusiv rätt till fisket på sitt eget vatten, så där tävlar ju yrkesfisket och turistfisket på lika villkor. Hur är det med husbehovsfisket, som årligen fiskar större volymer än yrkesfisket? Ska vi prioritera bort det också? Är det bättre att importera mera fisk hit än vi redan gör, istället för att i högre grad utnyttja lokala resurser som livsmedel?
Gläds istället åt att det finns människor som satsar både på fisk som livsmedel, och andra på fisk som upplevelse, istället för att konstruera konflikter mellan de båda.
För jag kan garantera att inget av dem är särdeles lätt att försörja sig på.
Fredrik Lundberg
Ålands fiskare r.f.
