Ihåliga argument
Det går inte en dag utan att jag tänker på barnen i Syrien, i gummibåtarna på Medelhavet, i flyktinglägren. Jag gladde mig över att vår kommun äntligen skulle göra en liten insats, en insats som en droppe i havet men — ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon; ett slitet uttryck, men sant. Kommunstyrelsen tog första steget, ordförande Jalle Danielsson var den ende som stödde kommundirektörens förslag att inte ta emot flyktingar. Jag undrar mycket över att tidningarna beskrev det som att styrelsen gick emot kommundirektören som ju bara är Jalles marionett. Men att alla, utom en som lade ner sin röst, gick emot sin ordförande ser jag som en riktig skräll. Dessutom är det anmärkningsvärt att Jalle mångordigt förde fram sin personliga åsikt på fullmäktigemötet och inte styrelsens beslut. Ett beslut som gjorde att vi med tillförsikt såg fram emot kommunfullmäktiges möte. Snubblande nära var det att vi även där skulle ha fått ett värdigt och medmänskligt beslut, rösterna föll 5–4.
Argumenten mot flyktingmottagande var ihåliga. Skulle en enda flyktingfamilj stjälpa hela kommunens ekonomi? Kalkylerna har inte presenterats för allmänheten (ännu?) men används för att hota med skattehöjning. För det första tror jag inte att en enda flyktingfamilj påverkar skattöret.
För det andra — so what? Kan vi rädda ett enda barn till från krigets helvete har vi nog råd att betala några euro ur vår egen ficka.
För det tredje kopplades frågan plötsligt ihop med integration av inflyttad arbetskraft. Att jobba för det är lovvärt, naturligtvis, men det är lågt att föra fram det som ersättning för flyktingmottagande, det är en helt annan fråga.
Om jag inte missminner drogs till och med ”hotet” om kommunsammanslagning in i debatten.
Jag håller med Mia Påvals som skrev en insändare: Jag skäms. Jag skäms att säga att jag kommer från Vårdö. I fjol lät kommunens starka män mig förstå, med mer än önskvärd tydlighet, att jag är en missunnsam typ som vill sätta käppar i hjulet för en ung man som vill göra bot och bättring för sina ungdomssynder. Då var de villiga att ge en medmänniska en chans till ett bättre liv — var är den hjälpviljan nu? Och nu är det fråga om människor i verklig nöd, som utan egen förskyllan hamnat i ett kaos som vi inte ens i våra värsta mardrömmar kan föreställa oss. Nöden är stor och nu krävs solidaritet och medmänsklighet. Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan dra vårt lilla strå till stacken.
I dessa dagar av förstämning är det dock en tröst att nästan hälften av fullmäktige trotsade de pompösa utläggningarna om de ekonomiska riskerna och röstade för flyktingmottagning. Vi är tacksamma för att ni försökte. Ledsna, bedrövade, skamsna sitter vi nu här. För tillplattade för att ens kunna bli arga. Sorgsna och chockade. Lördag kväll, medan kyrkklockorna klämtar för Aleppo.
Aslög Granlid
Vårdö
