DELA

Hur mycket är en kvinna värd?

Rättegången mot dem som (olovligt) tagit sand från egen mark, har nu slutförts, med kännbara straffpåföljder för de skyldiga. Mer än ett års villkorligt fängelse och över 60.000 euro i böter blev straffet för deras egenmäktiga förfarande.
Fornminneslagen är sträng på den här punkten. Men jag kan förstå frustrationen hos dem som äger mark, men som inte får bruka den på så sedvanligt sätt, det vill säga i enlighet med seder och bruk. Men jag har också förståelse för Ålands museibyrå, vars tjänstemän handlar enligt de lagar och instruktioner som finns, och som de har att rätta sig efter.
Här är igen en sak där politikerna inte fullt ut tar sitt ansvar. Har man en gång stiftat dessa lagar, så bör man också ta hänsyn till att människor skall kunna leva i enlighet med bestämmelserna, utan alltför stort avkall på den personliga friheten att använda sin egendom så som man önskar. Därför bör landskapet lösa in fornminnesområdena, om de är av sådan art att de inte får röras.
En markägare måste nämligen få bruka sin mark utan att vara rädd för straffpåföljder om man handlar i oförstånd.

Dessutom ställer jag mig frågan vilken straffpåföljden blir för museibyrån om det händer olyckor i skogarna på grund av de djupa gropar som utgrävarna lämnade öppna, utan att återställa marken vid provutgrävningarna i Långbergsöda för ca 30 år sedan? Eller är det markägarnas skyldighet att återställa området i sådant skick som det var före utgrävningarna? Vem bär ansvaret för detta?
Efter så många år är nu groparna delvis täckta av sly och ris, och kan vara svåra att upptäcka i förväg för den som vandrar i skogen. Likaså kan de vara en fara för till exempel älgar och rådjur som kan falla ner i dem och bli skadade.

Jag är också förvånad över att fornminneslagen är så sträng. Det verkar som lagstiftarna anser att forntiden är viktigare är nutiden. I synnerhet om man betänker vad straffet blir för till exempel en våldtäkt!
För det första är det långa plågsamma och delvis kränkande förhör för offret, om hon orkar med en anmälan efter det som skett. Hennes “handel och vandel” misstänkliggörs ofta i rätten av förövarens försvarare, och om förövaren blir dömd, så är det sällan till så långa straff som det blir om man gräver på ett fornminnesområde.
Dessutom har jag aldrig hört att offret skulle tilldömas en ersättning för psykiskt lidande och sveda och värk, i den storleksordning som de har dömts att betala för att ha skadat ett fornminne!
Sist och slutligen undrar jag om det verkligen är så på Åland i dag, att en kvinna är mindre värd än några lass sand?
Runa Lisa Jansson