DELA

Hur julen blev till

År 313 förbjöd kejsar Konstantin genom ediktet i Milano all förföljelse av monoteism och i den mån det angick de kristna besparades de från trakasserier. Åtgärden syftade främst till att skapa fred och lugn i riket.

Konstantin tog inte själv det kristna dopet förrän på sin dödsbädd, men behandlade kristendomen som särskilt gynnad religion och avsteg själv från de romerska kejsarnas gudomliga position för att istället framstå som sina undersåtars andlige förman, vilket allt kunde ses som ett slags experiment till följd av ett sedan en tid pågående sökande efter en lämplig romersk statsreligion.

Konstantin hade varit dyrkare av den obesegrade Solen (Sol invictus) och torde ha identifierat solen med den kristne guden. År 312 ska han inför slaget vid den milvianska bron ha fått en syn om ett kors på himlen ovanför solen jämte orden ”I detta tecken ska du segra” och beordrade sina trupper att måla ett kristet monogram på sina sköldar.

Det enskilda visionära inslagets historicitet kan förstås ifrågasättas på källkritiska grunder, men poängen i sammanhanget torde ligga i avspeglingen av solidentifikationen, som bör ha underlättats av kristna konstnärers och skriftställares liknelser av Gud och Kristus med solen.

År 321 bestämde Konstantin att Solens dag (Dies Solis), söndagen, skulle vara veckans vilodag. Tidigare hade de kristna helighållit sabbaten, lördagen, romarnas Saturnus dag (jämför engelska Saturday). När de hedniska romerska symbolerna senare började försvinna var den obesegrade Solen den sista att falla bort.

Konstantin ändrade också juldagen från den 6 januari till 25 december, som var den viktigaste dagen i kulten av den obesegrade Solen, eftersom solen då föddes på nytt när dagarna åter blev längre.

Det råder ingen tvekan om att kristendomen övertog många idéer och föreställningar från tidigare romersk kult och östliga mysteriereligioner. Den romerska vinterfestivalen Saturnalia 17-21 december var en tid av glada upptåg, givande av gåvor och tändande av ljus. Dyrkandet och avbildandet av jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen härrörde från gudinnan Isis med sonen Horus i famnen.

Helgonkulten utvecklades som en fortsättning på den äldre polyteismen, så att helgon antogs av städer och olika slags föreningar, precis som romerska och grekiska städer tidigare hade haft en en gud eller gudinna som beskyddare.

Ordet ”jul” är heller inte kristet. Det faller tillbaka på ett gammalt germanskt ord jehwla som betyder ‘fest’ och avsåg den förkristna midvinterfesten. Ordet har i två olika skeden inlånats i finskan, ett äldre juhla ‘fest’ och ett yngre joulu ‘jul’.

Olle Sjöstrand