DELA

Hundarna skäller, men karavanen går vidare

Senaste vecka hölls ett möte i Föglö där allmänheten bereddes tillfälle att avge synpunkter på den projekterade kortruttstrafiken. Vad jag kunde erfara var de svar som erhölls på invändningarna ”Intressant; det finns ju många åsikter, etc. ”. Så karavanen lä väl oförtrutet gå vidare.

Veterligen har liknande tillfälle inte aviserats för Sottungas del. Men det kanske kan vara så att Sottunga på grund av sin litenhet kan betraktas som försumbar. Eller för att travestera Tage Danielssons Harrisburgmonolog; Sottunga är försumbart, vi finns egentligen inte – fast bara lite. Åsikter om kortrutten skall enligt uppgift lämnas in före den 10 augusti så jag tar tillfället i akt att på detta vis uttrycka en åsikt. Eller som gamla gubben Bonnier lär ha sagt åt sin styrelse – det är nu bara en åsikt, men den är min.

För halvtannat år sedan besöktes faktiskt Sottunga av projektörerna. Då lät man förstå att förändringarna är nödvändiga bland annat för att ”vi vet ju hur det går med oljepriserna, de bara går uppåt”. Vid denna tidpunkt stod oljepriserna på 130$/fat. Jag påpekade då dels att amerikanarna satt igång med fracking och att världens konjunkturer inte ser så bra ut varför det finns skäl att anta att det kanske inte skulle fortsätta så. För min del hade jag kanske 80 – 90 $/fat i tankarna. Ett drygt år senare låg det på drygt 50 $/fat. Vidare menade jag att oljedrift, med tanke på östersjödirektiven för utsläpp kanske inte aktualiserar oljedrift vid framtida fartygsbyggen.

Jag fick dock uppfattningen att åsikten var försumbar.

Går vi till själva projekteringen av den södra linjen så föreligger enligt mig två parallella sätt att se på de oproportionerliga kostnaderna. Det ena är en ren kostnadskalkyl, det andra vilket pris man sätter på miljön. I det andra fallet får man se dels på omfattningen av ingreppen, dels på vilken miljö som berörs.

Eftersom Sottunga på grund av min bosättningsort angår mig mest, tänker jag begränsa mig till denna.

För två år sedan grundrenoverades en sträcka på cirka 3 kilometer mellan Andelshandeln och färjfästet.

Vägen behövde sannerligen renoveras och allt var frid och fröjd. Men nu två år senare, ifall ett färjfäste skall anläggas på norra Sottunga, kommer den att betjäna endast sex personer (+/-) varför frågan infinner sig varför man lade ned så stora kostnader på en väg som knappast kommer att användas i särskild grad om nuvarande färjfäste dras in.

Efter att jag tagit reda på tidsvinsten vid en angöring vid det gamla färjfästet jämfört det nya, lär det röra sig om ca 15 minuter.

Rent kostnadsmässigt förefaller det orimligt att låta bygga ett nytt färjfäste, lösa in markområden och bygga ny väg för dessa 15 minuter. Om man jämför ökade driftskostnader för 15 minuters resa med angöring kanske ett par tre gånger i vardera riktningen per dygn i Sottunga med totalkostnaderna i det föreliggande projektet skulle det vara intressant att se en jämförelsekalkyl mellan dessa båda.

Ser vi därtill till det omfattande miljöingreppet i en orörd natur på norra Sottunga saknar jag ord på det motiverade i att verkställa de föreliggande planerna. Man brukar tala om att sätta ett pris på miljön, vilket dock ingen kanske hittills lyckats med. Men priset, både rent kostnadsmässigt och miljömässigt kommer i detta fall att bli bortom allt förnuft. Men som sagt, hundarna skäller och karavanen går, oförtrutet, vidare.

Ovansagda sagt med all respekt för andra åsikter.

Gustaf Sauren, Sottunga