Hotas ejdrarna av bovar?
En notisrubrik i Nyan (27.10) fastnade mej i ögonen, Örn och mink ejderbovarna. Notisen hänvisade till den rapport som nyligen utgavs om bestånden av skärgårdsfåglar i en del av Åbolands skärgård.
Ordvalet i rubriken ger anledning till några funderingar. Finns det onda och goda djur i vår natur? Är vissa snälla och harmlösa, medan andra är bovar? Kan t.ex- rovdjur, skarvar och fästingar vara kriminella?
I långa tider klassades djuren som nyttiga, likgiltiga eller skadliga. De nyttiga ansågs avsedda för människans välbefinnande medan de skadliga helst skulle utrotas. De ofta iögonenfallande rovdjuren sågs av människan som konkurrenter och belastning för den övriga naturen. Måhända lever den här inställningen ännu kvar i vissa naturexploaterande kretsar.
De biologiska vetenskapsgrenarna har under 1900-talet utvecklats mycket när det gäller ekologin och etologin (djurens beteende). Man talar om ekologiska nischer där varje art genom evolutionen specialiseras alltmer på sitt livsområde. Växtätarna nyttjar växtrikets tillgångar medan köttätarna, asätarna och rovdjuren, nyttjar andra djur.
Man kan inte ställa rovdjuren till svars för bristande moral. De är inte rövare eller ondare än duvan eller kaninen. Liksom alla andra djur har också predatorerna ett egenvärde, vilket betyder deras rätt att existera på sina egna villkor som delar av ekosystemet. Rovdjuren är jägare precis som deras mänskliga bröder och systrar. De är i själva verket oumbärliga som hälsopoliser och reglerare av bytesdjurens populationer genom att ständigt testa deras livsduglighet.
Människan har påtagit sej uppgiften att styra och ställa i naturen, vilket hen för det mesta försöker göra till sin egen fördel. Länge har vi fört med oss vilda eller tama djur till nya regioner. Småningom har man vaknat till insikt om att detta i regel varit mera till skada än nytta. Hundratals ursprungsarter har försvunnit p.g.a. importen av nya främmande arter.
Den nyutvecklade åländska hållbarhetsagendan uppmanar oss att ta ansvar för balansen i naturen”. Men detta är ett svårdefinierat begrepp. Vem/vilka skall avgöra när och för vilka arter balansen är/inte är uppnådd? Modern naturvetenskap har visat att alla populationer ständigt varierar enligt arternas livsförutsättningar.
Den levande naturen är och har alltid varit dynamisk, föränderlig.
Det kan inte vara människans uppgift att reglera arternas inbördes relationer. Det gör naturen bäst själv. Men människan kan ställas till svars för de storskaliga förändringar i biosfären som hen förorsakat genom t.ex. krigande, jord-och skogsbruk, industriutsläpp, nya kemikalier, trafik, byggande, jakt och fiske, konsumtion m.m.
Det borde vara vår självklara moraliska skyldighet att rätta till de skador vi åstadkommit för artmångfalden och livets fortbestånd på jorden och särskilt att värna om arter som hotas av utrotning.
Johan Franzén,
Föglö
