Hoppas på framtida lyhördhet
Hoppsan, så det kan bli. I tisdagens Nya Åland önskar ett antal juniortränare i IFK i första hand interna diskussioner om ambitionsnivå framom smutskastning av tränare och ledare som jobbar ideellt inom föreningen. Om jag läser rätt är det mig de menar, de uppfattar att jag smutskastat dem istället för att diskutera.
De må stå ledarna fritt att tycka så. Jag är dock rädd för att de läst min insändare slarvigt. Detta för att:
1. Min insändare var en reaktion på IFKs sportchef Steven Wards svar till en insändare från signaturen ”Orolig IFK:are”.
2. I svaret hänvisade SW till IFKs skrivna policy på webben. Enligt den programförklaringen deltar alla parter i diskussionen, ledare, föräldrar och spelare.
3. Jag konstaterade, för min del, att det är just diskussionen som saknas. Som exempel valde jag ett möte där SW deltog och där jag upplevde att SW inte var intresserad av att diskutera någon annan bild av fotbollsträning för barn och juniorer än hans egen bild.
4. Jag har svårt att förstå hur, citat, ”SW är inte intresserad, varken av föräldrars, spelares eller i vissa fall tränarnas åsikter” kan uppfattas som smutskastning av de frivilliga tränarna/ledarna.
5. Jag oroade mig för konsekvensen om glädjen ersätts med tvång.
Det jag försökte förmedla var att jag upplevt en väsentlig skillnad mellan IFKs skrivna programförklaring och den som utövas i praktiken.
Precis som annars har en skriven programförklaring inget värde om den inte styr i vardagen. Det är det praktiska handlandet som blir praxis, inte några välgenomtänkta fraser i en programförklaring.
Styrelsen för IFK har i samma tidning även de kommenterat min insändare. De uppfattar att den känsliga frågan för mig är antalet träningspass och det resultat träningen ger – den som tränar flitigt utvecklas mer än den som tränar mindre.
Jag vet inte om det är en medveten eller omedveten elakhet från styrelsen. Däremot är påståendet ett exempel på IFKs oförmåga att lyssna och diskutera. Jag vill slå fast, om jag inte hade begrepp om träningens inverkan på resultatet skulle jag för egen del aldrig ha genomfört fem marathonlopp .
Det som däremot är en känslig fråga för mig är om leken, glädjen och gemenskapen tas ifrån barnen och ersätts av något som kan upplevas som tvång och ge prestationsångest. Den som ”fuskar” med träningen är inte lojal. För mig är 11 – 12 åringar barn. Min åsikt är att barn bör befrias från krav så länge som möjligt, tids nog hinner de nog känna av alla de som ställs i livet.
Det känns bra att budskapet gått fram, styrelsen vill nu bredda ämnena i spelardiskussionerna för att försäkra sig att problematiken diskuteras. Jag ser det som resultat av hoppfull lyhördhet. Samtidigt är jag övertygad om att min insändare ensamt inte resulterat i detta. Av de många reaktioner jag fått har jag förstått att det är åtskilliga föräldrar och spelare som har samma funderingar som jag. Jag har valt att diskutera öppet under eget namn. Det kanske var ett misstag?
För min del är debatten avslutad och jag vill önska IFK Mariehamn fortsatt framgång. Såväl inom den viktiga juniorfotbollen som i ligaspelet.
Jan Erik Sundberg
