DELA

Hjälp – Straffa inte

Det här brevet är till er politiker som känner er såpass handfallna avseende drogproblemen att ni nu ser att hårdare straff för innehav och försäljning av droger är ert ända alternativ. Där vill jag stoppa er, och det gissar jag även att den finska regeringen också kommer göra. Om jag citerar Göte Winé; ”nollvisionen och vallöften om samordnade resurser som hittills inte lett till resultat.” (nyan.ax, 17.11) För det första är nollvision varken ett projekt eller en insats. Nollvision är en politiskt inriktning, och en restriktiv sådan. Forskningen om nolltolerans eller restriktiv politik har visat på att det skadliga bruket ökar, och därmed även de sociala problemen. Detta med hänsyn till att en nollvision betyder att skattemedlen främst läggs på polisiära insatser och tullverksamhet som syftar till att kontrollera narkotikaverksamheten, genom att göra livet surt åt missbrukande individer och att straffa dem som redan har sociala och/eller psykiska problem. Klart att vi ska bekämpa försäljningen av droger, men de individer som vill ha hjälp förtjänar väl att få den? Eller ska de vara rädda för att bli dömda och stigmatiserade för sina problem?

Vad gäller det andra projektet, samordningen, så kan man faktiskt inte säga att det inte fungerar bara för att det inte givit önskvärda resultat. Har ni över huvudtaget utvärderat vilka ”resurser” eller insatser som har samordnats? Vad anser klienterna att fungerar eller inte fungerar? Finns det andra resurser de har behov av som inte redan finns här på Åland? Vad önskar de närstående att skulle behövas? Frågan kvarstår; exakt vad har samordnats? Bara för att samordningen inte gett upphov till de resultat ni hade hoppats på, så säger det inte att samordningen har skett på mest optimalt sätt. Det talar snarare för att organiseringen eller valet av insatser inte möter klienternas behov.

Och slutligen vill jag även ifrågasätta er idé om hur hårdare straff skulle ha en positiv inverkan på drogproblem. Tänk på att individer med missbruksproblem dödas i Filippinerna just nu, hur kommer det sig då att befolkningen i varje fall missbrukar eller är beroende även där? Borde inte landet vara utan drogproblem om hårdare straff skulle ha en positiv inverkan på just dessa problem? Det som är problematiskt med att höja straffen är att ni samtidigt menar att missbruk och beroende är ett moraliskt problem, att individen bara kan välja mellan att antingen ta eller inte ta droger – att det är upp till var och en. Svart eller vitt.

Men tyvärr, så lätt blir inte en individ av med sina problem. Hon eller han kan inte bara välja. Särskilt inte de med ett långtgående missbruk eller beroende.

Kom ihåg att individer som har ett missbruk eller beroende sällan har den mest optimala sociala situationen, var de känner meningsfullhet i sin vardag. När man då väljer att istället straffa dem oftare eller hårdare, kommer deras sociala situation förvärras och göra dem ännu mer marginaliserade. Är det vad en välfärdsstat ska ägna sig åt? Uppåt 60–80 procent av alla missbrukare har en psykisk diagnos, samtidigt som uppåt 40 procent av de som har en psykisk sjukdom kan ha ett missbruksproblem. Säger det här kanske något om hur de egentligen mår, och om hur deras förutsättningar skiljer sig från andras? Vad händer med dessa individers möjligheter till etablering om vi straffar dem för deras sociala problem? Eller, spelar det ingen roll eftersom vi tycker att missbruk är fel, och främst av allt, deras eget fel? Det är även värt för er att tänka på att det finns många idag som väljer att inte söka hjälp eller vård, eftersom de tror att de riskerar att bli dömda eller straffade för att de ägnar sig åt olagliga substanser. Med ännu hårdare straff kommer denna klyfta bli ännu större och resultera i att individer helt enkelt inte vågar söka hjälp, fastän de verkligen skulle behöva det. Och om de nu söker hjälp – får de då den hjälp de har behov av?

Emelie Holmström

Socionomstuderande