Heder åt hårt arbete
Vad har vi lärt oss, såhär långt, när nu Geta fullmäktige valde att avsluta förhandlingarna kring ett frivilligt samgående av Geta, Finström och Sund?
Är det, som Jonas Bladh skriver i tidningen Åland, att alla har misslyckats och landskapsregeringen gått på en mina?
Är det att någon/alla gjort ett uselt arbete med förankringen, och att orsaken till haveriet är att den interkommunala processen varit illa skött?
Är det verkligen så att ingen förklarat varför kommunsammanslagningar är en bra sak?
Jag vill inledningsvis hävda att det många år långa arbetet för att på norra Åland komma till en frivillig samgång varit ett helt nödvändigt markarbete för den kommande större reformen. Det har öppnat ögon, gett nödvändig kunskap och erfarenhet, och framför allt visat på tydliga fördelar med en större kommun.
Även om det upprepas in absurdum att varken landskapsregeringen eller den aktuella utredningen kring Finström-Geta-Sund visar på konkreta fördelar med en sammanslagning, så är det inte sant.
Samtliga utredningar visar på hur en sammanslagning stärker administrationen, ger utrymme för inbesparingar, ökar kompetensen i det demokratiska beslutsfattandet, och så vidare. Det man inte kan visa är exakta summor för alla tänkbara scenarier.
Det vore den lättaste sak i världen att räkna ut hur en hårdhänt rationalisering av närservice skulle spara pengar i en ny storkommun, men sådana förändringar vill ingen göra. Det var själva utgångspunkten för förslaget till samgångsavtal mellan Finström-Geta-Sund.
Problemet, för dem som vill se dem först och störst, är att det är komplicerade, svåra saker som man måste tänka igenom ordentligt. Det går inte att smälla till med populistisk tvärsäkerhet, eller förenkla så att det passar en Facebook-status, eller för all del en tidningsrubrik.
Varken för mig som ansvarig minister, eller för landskapsregeringen i stort, är beslutet i Geta fullmäktige överraskande. Inte heller är det ett problem för den större reformprocessen, snarare tvärtom.
Rent praktiskt och juridiskt blir det enklare att jobba med bara en sammanslagningsprocess, snarare än en mindre som snabbt ska följas av en till. Eftersom det är kommunerna själva som drivit arbetet har landskapsregeringens roll varit att stötta, inom lagens ramar, men vi har hela tiden sett nödvändigheten av den större reformen som överordnad.
Att slå samman kommuner på frivillig väg är mycket svårt, även när processen drivs med kunskap och engagemang, vilket jag tycker både den politiska nivån och framför allt kommundirektörerna Jens Andersen, Erik Brunström och Gustav Blomberg visat.
En av huvudorsakerna till att kommunreformen nu drivs lagstiftningsvägen är att LR sedan länge sett att nödvändiga förändringar inte kommer till stånd på frivillig väg, och att de kommuner som mest behöver dem stannar eller lämnas utanför.
Som med alla stora samhällsförändringar är vägen en del av målet. Så också med detta beslut.
Åsubs enkät om kommunreformen visar är en överväldigande majoritet av Ålands befolkning redo för en förändring. Jag vill hävda att den övertygelsen till och med stärkts under de senaste åren.
Det kan också vara bra att komma ihåg när man analyserar orsakerna till motståndet i vissa kommuner, att Centern, det gamla maktpartiet, tillsammans med övriga oppositionspartier, driver i sank även frivilliga samgåenden och polariserar diskussionen i de simplaste motsättningar.
Varför gör man det? Är det den Trump-retoriken man ska gå på?
Arbetet med kommunreformen fortsätter. Det finns inga enkla lösningar, det kommer att krävas hårt arbete och det kommer att göra ont när vissa knoppar brister.
All heder åt dem som jobbat med Finström-Geta-Sund processen. För deras skull beklagar jag utgången, i övrigt är det bara att kavla upp ärmarna nu när sommarhettan äntligen släpper.
NINA FELLMAN (S)
KANSLI- OCH KOMMUNMINISTER
