Hårt att ligga först
Nu har det hänt – igen!
Jag har varit till stan idag. Det blir så 2-3 gånger i veckan, ungefär. För mig har det varit så i många år nu.
Samma sak varje gång, utan överdrift. Min bil kör för sakta, med mig som förare då. Under alla år så försöker jag att hålla fartbegränsningarna – jag kör 90 där det är så och när 70-skylten kommer så lättar jag på gaspedalen, så där lagom.
Men nu är det alltid på det viset att jag blir omkörd av någon. Och den har någon har jag också i många år funderat över. Är det en gammal gubbe – pojkspoling – eller en gråhårig tant eller en flicksnärta. Är personen i fråga rödhårig eller…
Hur kommer det sig att vissa personer tar sig rättigheten att köra över den hastighet som angetts med skyltar längs våra åländska vägar? Det finns orsak till fartbestämmelser – det är därför de finns, eller hur? Det vet vi ju alla. Hur funkar hjärnan, psyket, hos en person som kör så här? Varför kan man ej hålla sig bakom en bil som redan kör drygt 90, alltså inte 85 km/h. Lider personen av dålig självkänsla eller hatar personen alla bilförare och måste ligga etta hela tiden? Hur går livet för dessa människor, i familjen på jobbet och i alla relationer? Att ligga först måste vara hårt.
I 25 år har jag kört den samma vägsträckan. Två gånger har jag fått vara med om alkotest och aldrig någonsin har jag åkt fast för fortkörning. Av dessa 25 år har jag kört denna sträcka, och i 15 av dessa år varje arbetsdag. För min skull tycker jag att trafikpolisen gärna kunde ses lite oftare ute på vägarna. Vi har en liten ö, med korta vägsträckor, om man kör till stan från Lumparland eller Geta spelar ingen roll. Du som kör på eget bevåg vinner endast några ynka minuter, men du utgör absolut en trafikfara. Och när jag då närmar mig min avfart till mitt hem – ja då står du där i beråd att göra en vänstersväng och får väjningsplikt för mötande trafik. Och då… Då kör jag mycket sakta förbi dig.
”ÅLH XX”
