Hållbarhet med lokal potential?
Jag läser i tidningen att kommunerna på Åland inte kan klassas som kriskommun enligt Finlands kommunförbund. Detta baseras på sex stycken ensidigt ekonomiska kriterier. En annan tidning än Nyan skriver på ledarplats i fredags om lantrådets föredömliga arbete med den åländska utvecklings- och hållbarhetsagendan och då tänker jag: har kommunförbundet helt missat hållbarhetsbegreppet?
Jag är generalsekreterare i ESIN som är ett förbund av 1 461 små öar i Europa med 359 000 öbor. För att kunna förstå om ett litet ö-samhälle är i medvind eller motvind, i uppgång eller kris arbetar vi idogt med olika indikatorer till exempel restider, antal barn på dagis och i skola, matvanor, hälsa, energiförsörjning, färskvattentillgång, markanvändning, turismens, jordbrukets och fiskets andelar av näringslivet, transporter, kulturliv, avlopp, havsmiljö – samt förstås ekonomi.
För mig är det onyanserat och orimligt att påstå att ett ö-samhälle är i kris på grund av att man har en hög skuldsättningsgrad när denna har använts till att skapa lokala arbetsplatser och trygghet. Det är lika dumt som att påstå att en ö har det bra för att de enskilda medborgarna har gott om pengar på banken.
Jag är i Bryssel måndag-tisdag 17-18 november för att diskutera indikatorer med EU:s generaldirektorat för energi och generaldirektoratet för regional utveckling. Jag tror att jag avstår från att föra fram kommunförbundets sätt att se på små ö-samhällen och istället lutar mig mot lantrådets balanserade syn på hur ett hållbart samhälle förebygger och klarar kriser.
Christian Pleijel
