Gustaf Eriksons kontor är unikt
Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Äntligen har Sjöfartsmuseet fått sin tillbyggnad, och det första vi hör är att det inte finns rum för Gustaf Eriksons rederikontor.
Redan på planeringsskedet fanns möjligheten att bygga upp basutställningen kring denna sjöfartens kronjuvel. Visst förstår vi att det är svårt att få plats för allt det unika material som ansluter sig till sjöfarten på Åland, och visst begriper vi att avvägningsfrågorna är knepiga och att någon alltid kommer att vara missnöjd, men lösningen kan rimligtvis inte vara att lämna bort en så central komponent som rederikontoret.
Det är ett faktum att sjöfartsmuseet inte hade fått till närmelsevis det internationella renommé det har i dag om det inte var för Gustaf Eriksons rederi och hans glansfulla flotta.
Det duger alltså inte att säga att segelsjöfarten redan nu är överrepresenterad på museet; det råkar bara vara så att det är den epoken som har avsatt ett sådant unikt material just på Åland och, tillsammans med Pommern, gjort sjöfartsmuseet till ett internationellt betydande museum.
Utanför museet återställer den livliga trafiken med bussiga storfärjor i realtid balansen; det är här, vid många, många meter kaj, som den moderna sjöfarten verkligen kan breda ut sig. Dess tillkomsthistoria kan skildras mera komprimerat i museet.
Kanske borde Hanna Hagmark-Cooper ha börjat med att fråga sig vad folk är intresserade av, och vad de minns från sina museibesök. Min gissning är att interiörer och autentiska miljöer kommer högt på listan. Herzogin Cecilies kaptenssalong och Vegas skans hör till det vi minns från ”gamla” sjöfartsmuseet.
Lyxkryssningshytten är ett glatt visuellt minne från Forum Marina i Åbo. Skärmutställningar i all ära, men de kan inte förmedla den känsla av sammanhang och närvaro, själva historiens vingslag, som en interiör kan. 20-25 kvadratmeter i basutställningen är alltså för mycket? Det tror jag inte.
Döljer kanske de hittills magasinerade föremålen skatter som får Gustaf Eriksons gärning att blekna? Det tror jag inte heller.
Stora och skrymmande är många av av föremålen förvisso, men ändå: man började från ett tomt bord när det gäller tillbyggnaden och hade alla chanser att permanent visa den ovärderliga autentiska helhet som är Gustaf Eriksons rederikontor.
Hanna Hagmark-Coopers argument (i NÅ 28.12) är svaga, men det faktum att hon visar på en liten möjlighet, ”längre fram”, ”redan 1213” får vi kanske se som ett tecken på att hon är ung och elastisk nog att ompröva sitt beslut. När kontoret installeras i samband med Gustaf Erikssonutställningen 2013 får det kanske stanna. I motsats till mycket annat elände i världen är det här en fråga som ännu kan få en god lösning.
Jag hoppas vi är många som kan uppmuntra Sjöfartsmuseets chef och styrelse i den riktningen.
Ulla-Lena Lundberg
