DELA

Gudingen överger inte sin hona

Eftersom det blev ont om muntur i jaktdiskussionen i radion i torsdags, vill jag komma med en komplettering.
Björn Geelnard hävdade bestämt att gudingarna redan gjort sitt för häckningen när jakten inleds. Det kan ju se så ut när de flesta fortast möjligt ger sej iväg efter att honan gått iland och inlett ruvningen.

I själva
verket kan detta beteende vara en följd av 300 år av jakt på häckningsplatsen. Beteendet har blivit en genetiskt inprogrammerad handling eftersom de som stannat kvar, har riskerat livhanken.Detta kallas urval till fördel för dem som flyttar. Motsatsen, att hannarna stannar kvar hos honan under hela ruvningstiden, kan man se överallt där ejdrarna länge varit fredade, som till exempel i Norge.
Att honan får stöd av sin hanne när hon rastar från ruvningen, gör hennes liv lugnare och tryggare. Detta har ett överlevnadsvärde för att beteendet ökar honans chanser att lyckas ruva ut sin kull.

Nu ska
man naturligtvis inte vänta sej att gudingarna ändrar beteende i en handvändning om de lämnas ifred. Anpassningen till nya förhållanden sker gradvis under flere årtionden allt eftersom nya generationer med tendens att stanna, växer upp. Och förändringen har redan börjat märkas här.
Allt fler gudingar har börjat dröja sej kvar bland honorna under de få år de har varit fredade. Förändringar i genetiskt styrda beteendemönster kan slå igenom fortare än man kunde tänka sej om förhållandena blir gynnsamma.
Johan Franzén, Föglö.