Gud, vad här är vackert!
Bara för att avliva myten om att vi skärgårdsbor inte själva ser hur vacker natur vi bor i, skriver jag följande.
Det var en underbar dag i början av april. Vår gäst från Helsingfors ville gärna ta en tur ut på sjön med jullan. Vi gav oss iväg med riklig matsäck ifall färden skulle dra ut på tiden.
Vi styrde färden mot Vidskären. Det var nästan kavlugnt, ja, utanför ytterskären kunde vi se bleket. Jag njöt obeskrivligt av att se holmarna dra förbi, bli allt kalare ju längre ut vi kom. Gudingarna ansåg tiden redan mogen för litet uppvisning, flaxade med vingarna och visade den granna bringan för ådorna som ännu verkade litet fjära.
Vi tog i land vid en av kobbarna, intog matsäcken i ljuvlig värme, sittande på ilandfluten vass vid stranden.
Fylld av minnen från svunna dar, gick jag upp över bergskammen och hade hela fjärden liggande oljeblank för ögonen. Fågelknipporna, som legat nära land, gav sig för säkerhets skull av i sakta mak mot de närmaste större skären.
Ett blånande band av låga skär och grund skönjdes mot sydost. Skepparen, som då det begav sig endast varit en skolpojke som fått följa med fadern och gästen någon helg, pekade tillsammans med gästen ut och namngav de bästa skytteplatserna.
Jojo, jag mindes nog hur skepparens far kommit iland med 80-talet allor, slängt dem på ladugårdsvinden för vidare beredning, gav sig iväg igen. Som tur var, hade jag, som ensam ansvarade för ladugårdsarbetet under skytteveckan, svärfar och svärmor som hjälp att plocka, sveda, rensa och skölja alla godbitarna. De insaltades för vinterns behov.
Nu var alla dessa mödor glömda inför anblicken av de blånande upphöjningarna vid horisonten. Förståelse för gästens enbart goda minnen var också möjlig.
När vi njutit tillräckligt länge av synen från berget, lyssnat efter allsång, men förgäves, var det dags att bege sig hemåt.
Vi valde att ta vägen ytterom Källskär denna vindstilla dag. På Jusskärsfladan stannade skepparen motorn för att vi om möjligt skulle få höra allsång. Men nej, från fladan hördes endast gudingarnas lockrop och ådornas självsäkra, skrockande svar.
Naturligtvis kom samtalet att handla om fiskefärderna som åtföljde jaktresorna. När vi närmade oss det allmänna torskrummet, gick gästen och skepparen igenom de största fångsterna under många augustiveckor genom åren.
På den tiden fanns det verkligen jättegäddor att springa runt land efter med spöet i högsta hugg, från tidig morgon till sena kvällen. Största fångsten av gädda var när fiskuppköpparsumpen kom ut till fiskarnas tillhåll och vägde upp den enskilt största fångst de köpt. Eller de åren när det fanns hur mycket torsk som helst. Det var bara att släppa pilken över suden, så nappade det.
Ja, där låg vi och guppade för landkåren som sakta visade sig. Det var dags för hemfärd. Klipporna mot havet låg grant belysta av kvällssolen. Mina ögon blir aldrig mätta av de synerna.
Följande dag ägnades åt rundtur på ön. Först mot Hamnö, där gästens bästa vän genom åren vilar sedan många år, han som kallades ”skepparen” underjakt- och fiskeresorna ovan.
-Ser du hur vackert här är?
Jag svarade att jag naturligtvis gör det men att det skulle bli litet slitet att hela tiden, som gästen, utbrista: Gud vad här är vackert!
Marianne Danielsson
Kökar
