Ge upp finns inte på kartan
Det har gått drygt en vecka sedan massakern i Norge ägde rum. En vecka som har fått så gott som varje nation i världen att nästan tappa fattningen, att tänka till och tänka efter.
Ja, vad ska man säga … och vad finns mera att säga?
Jag saknar ord för det fruktansvärda illdåd som skedde i Norge. Ord, är för torftiga. Känslorna är obarmhärtigt svåra att hantera. Vi kan endast sända våra tankar till alla anhöriga och offren. Norge hade kunnat vara vilket land som helst, det som hände där kan likväl hända här! Vi är alla sårbara och att en enda människa ställer sig över alla värdegrundsprinciper, lagstiftning och demokratiskt tänkande för att avrätta oskyldiga ungdomar, är mer än skrämmande. Det skulle bara inte ha fått hända!
Den värsta skräckfilmen är rena sagoskildringen jämfört med både nyhetsinslag och utdrag ur ”manifestet” från Anders Behring Breiviks ”dödsmassaker” den 22 juli 2011.
Under veckan som gått har jag flera gånger önskat att vi kunde fly till sagornas värld.. Jag tänker bland annat på barnprogrammet, ”Professor Baltazar och tidsmaskinen”; en tidsmaskin som trollade bort det obehagliga, elaka och hemska. En maskin som ändrade om tiden och händelserna så att det slutligen kom ut något gott av det dåliga.
Idag måste vi alla skapa oss en egen tidsmaskin och själva vara professor Baltazar. Jag hoppas att alla förmår engagera sig i att minnas det som hänt på det sätt som passar dem bäst. Jag hoppas att det trots allt kan komma ut något gått av det hemska som hände på Utöya och i Oslo.
Att kasta in handduken finns bara inte på ”kartan”! Nu om aldrig förr är det viktigt att vi alla försöker lyfta värdegrundsfrågorna, demokratifrågorna, MR-frågorna; allas lika värde! Det är nu viktigare än någonsin att visa att vi värnar om samhällets olika minoritetsgrupper!
För drygt tio år sedan hade jag förmånen att stå bakom sammanställningen av den internetbaserade kunskapsportalen ”Sverige mot rasismen”. En kunskapsportal inom ramen för den svenska regeringens nationella handlingsplan mot främlingsfientlighet och rasismen. Idag känns det som det kunde ha varit igår! Har vi verkligen inte kommit längre?
Det är viktigt att vi fortsätter jobba mot rasismen och främlingsfientlighet. Det blir många gånger lätt så att de som är främlingsfientliga, som inte accepterar olika minoritetsgrupper i samhället, tillåter sig att även höras om detta i olika sammanhang. De som inte håller med står istället många gånger tysta.
Jag både vill och hoppas att folk ska våga stå upp för att hävda allas lika värde, minska rasismen och främlingsfientlighet i det vardagliga livet. Vi måste våga säga ifrån, i matkön, på fikarasten, på jobbet, i skolan. Ja, överallt där vi möter marginaliserande och fientlighet mot de samhällsmedborgare som tillhör våra minoritetsgrupper i samhället! Det är det minsta vi kan göra och det är vi skyldiga offren och deras anhöriga i Oslo och på Utöya i Norge!
29 juli 2011
Veronica Larpes-Papadopoulou
Ålands Diskrimineringsombudsman
