Fullvärdig avfallshantering kräver källsortering
Ulf Nyberg får det att låta som om Ekorosk på något vis skulle ha varit en del av den åländska renhållningsdebatten Så är inte fallet! Det handlar inte om Ekorosk!
Ett fullvärdigt avfallsuppsamlingssystem omfattar sortering vid källan, det vill säga inom fastighet i flerfackskärl eller i separata behållare för olika fraktioner av återvinningsprodukter. Någon annan väg till fullvärdig sortering finns inte. Därtill blir det betydligt enklare att koppla renhållningskostnaden samman med den mängd avfall som fastigheten producerar – enligt ”förorenaren betalar” principen. Dessutom har inte alla hushåll tillgång till bil för att själva kunna stå för transporten till bemannade återvinningscentraler. Många hushåll är också ointresserade av återvinningsproblemet och trottar helst allt sitt avfall i enda säck, vilket de kan göra om avfallet inte kan kopplas till förorenaren.
Ambitionerna för renhållningen fastställs av kommunens förtroendevalda, kommunpolitikerna, som avgör hur kommunens renhållningssystem skall se ut. Inte av renhållningsföretagen, som endast svarar för hur de utför sitt eget arbete inom ramen för uppdragsgivarens kravspecifikation. Renhållningsföretagen har att följa kommunens beslut. Att dessa företag i sin tur i sitt arbete följer en miljöledningsstandard som ISO14001 och därmed låter sitt miljöarbete granskas av externa revisorer är önskvärt och till fördel för uppdragsgivaren, kommunen.
Det är naturligtvis utmärkt att Ekorosk är miljöcertifirat. Certifikatet visar att företaget har ett seriöst utvecklingsprogram, som på sikt syftar till minimerad miljöpåverkan samt att man tillåter extern kontroll av verksamheten. Kommunerna bör förstås om möjligt anlita miljöcertifierade företag. Men det att renhållningsföretaget är miljöcertifierat,innebär inte att de 11 kommuner, som anlitar Ekorosk, automatiskt blir miljöcertifierade bara för att de anlitar Ekorosk.
Det att Ålands Renhållnings Ab till vissa delar arbetar efter egna intitiativ är knappast en politisk grej. Orsaken torde sammanhänga med att MISE efter det första upphandlingsköret 2006 aldrig fullföljde den seriösa upphandling som skulle ha styrt upp renhållningsentreprenörernas verksamhet. Istället tillät MISE att ett tomrum inom renhållningsmarknaden uppkom – en oreglerad ”Vilda Västern”-liknande situation. Tydligen var efterfrågan på högvärdig avfallsuppsamling från fastigheterna efter MISEs första år, 2006, när riktlinjerna angavs, ändå tillräckligt stor för att Ålands Renhållnings Ab skulle kunna fortsätta med att erbjuda tjänsten.
Talet om att Ålands Renhållnings Ab på något vis skulle ha gynnats från politiskt håll är också nys. Snarare är det tvärtom. Rädslan bland många politiker har varit att Ålands Renhållnings Ab, vars ställning är stark som en följd av företagets storlek, höga kompetensnivå och moderna utrustning, skulle ta hela kakan. Istället har man riktat stödet till samhällsägda ÅPAB och tillåtit att monsterhybriden Proans skapades. Därmed lyckades man snedvrida marknaden till men för sina väljare.
En rätt utförd upphandling av renhållningstjänsterna sätter press även på företag som har en stark ställning på hemmamarknaden. Innan upphandlingen påbörjas kan företaget inte ta för givet att man kommer att stå som ensam anbudsgivare. Kanske var det en sådan situation som påverkade utgången vid val av bussentreprenör. Bussbolaget Röde Orm, som år efter år har stått som enda anbudsgivare, fick oväntat konkurrens från annat håll med minst lika stor kapacitet och till lägre pris. Om anbudspriset inte är rätt satt, riskerar man att förlora hela kakan. Lägger man sig för högt förlorar man jobbet. Lägger man sig för lågt blir det konkurs. Det gäller att kunna räkna rätt.
Jan Westerberg
