Förr var det roligt, nu är det oroligt…
Förr i tiden var det roligt att vara bonde, då fick man betalt för sina produkter och kunde leva på sin verksamhet utan just något stöd alls, men… vad har hänt sedan inträdet i EU?
Före EU (tror det var 1993) så blev jordbruket momspliktigt, men bara skogens företag gav momsen till jordbruket, den resterande momsen sades det att redan ingick i priset, alltså en prissänkning på ca 17 %.
Vid EU inträdet 1995 sjönk priset på jordbrukets produkter till så kallat världsmarknadspris (dumpade varors pris), det vill säga priset på jordbrukets varor mer än halverades. Till exempel ett helt får (över 1 år) ersattes av slakteriet med samma summa som ett paket cigaretter kostade!
Vid denna tidpunkt lovades att kostnaderna skulle sjunka för att jordbruket skulle klara sig, men än idag har de utlovade prissänkningarna på jordbrukets kostnader uteblivit. De har i stället stigit i samma takt som allting annat i vårt samhälle.
För att jordbruket ska ha möjlighet att överleva har det för hela EU utformats olika stöd, därför kan konsumenten köpa inhemska livsmedel för liknande pris som utländska produkter. Vi ska komma ihåg att jordbruket är den enda näring som inte själv får sätta priset på sina varor och på så sätt få kostnadstäckning (på samma sätt som mellanleden gör).
Här är några exempel på jordbrukets stöd:
– Gårdsstödet är ett stöd som finns i hela EU och är baserat på skörd per hektar – vi är bland de länder som har lägst gårdsstöd pga kort växtperiod, låga skördar och bara en skörd per år (202,50 euro/ha)
– Lfa=kompensationsstöd är till för att vi har sämre odlingsförhållanden, samma som bergsområden i andra länder (200 euro/ha)
-Lfa:s nationella tilläggsdel är ett nationellt stöd (20 euro/ha för en växtodlingsgård och 20 80 euro/ha för en husdjursgård, enbart vissa djur kan räknas)
-Miljöstöd är ett stöd för att den miljövänliga odlingen förorsakar större kostnader och/eller ger lägre skördar. Till miljöstödet finns det olika frivilliga åtgärder som alla anses gynna miljön. (Grundstödet är 120 euro/ha för en växtodlingsgård och 145 euro för en husdjursgård ).
Det finns också olika stöd för olika husdjur, samt olika stödnivåer beroende på var lägenheten är belägen. Hos oss är stödnivåerna två, fasta Åland och skärgården.
Ett exempel från verkligheten:
En djurägare levererar 2 likvärdiga djur till slakt. Han tar hem det ena djuret (slaktat och styckat) och säljer det andra till slakteriet, men han blir då utan likvid! Slaktning och styckning kostar lika mycket som hela djuret är värt! Djurägaren har dock skött om och utfodrat djuret betydligt längre än vad slaktningstiden tog.
Före stödutbetalningen kommer också en massa myndighetsövervakningar – visst skall alla följa reglerna, men då skall vi också få reda på vad som gäller och hur det är tänkt att regelverket ska efterföljas i praktiken. Så är inte alltid fallet.
Nu står igen stödpubliceringen framför vår trappa och vi får stå ut med all pajkastning, fast vi allra helst vill få skäligt betalt för våra produkter och inte vara så beroende av stöd som vi nu är.
En jordbrukares timlön har idag beräknats till ca 2 euro/timme. Ingen avundsvärd summa precis. Men en odlare tycker om sitt arbete och jobbar gärna långa dagar när det behövs, men blir timlönen och lönsamheten ännu sämre tror jag inte att vi har något jordbruk överhuvudtaget kvar på Åland efter ca 5-10 år. Det hjälper heller inte med stordrift med den arrondering vi har – av naturliga omständigheter (vägar, berg, vikar, skogar.)
Vi bör också inse att alla näringsämnen som importeras till Åland också måste exporteras – för annars rinner dessa ju ut i sjön, detta gäller också alla näringsämnen som inhandlas via konsumenternas matkorgar.
Jag vill så gärna att även mina barnbarn skall kunna simma i ett rent vatten och ha en levande landsbygd på Åland där de kan bo och leva sina liv, men är det möjligt? Jaa, förr var det roligt att vara bonde, nu är det bara oroligt…
”Bondmoran”
