Fiskodlingen och en levande skärgård
Vi vill förena oss i Anna Lena Lauréns förtjänstfulla upprop för inhemsk fisk i Hufvudstadsbladet den 5 februari 2007. I insändaren väger Laurén in många goda skäl varför den inhemska, här- och närfångade fisken är suverän. Som skärgårdsboende är det bara att instämma. Vi saknar dock en fisk i detta upprop. En fisk som också är hälsosam, är ren, är smaklig och som också kommer från nära ifrån det vill säga från vår skärgård. Och då avser vi förstås den odlade fisken.
I artiklar och insändare, med mycket få undantag, häcklas den inhemskt odlade fisken. Under de senast 10-åren har det blivit legio, rentav opportunt att se ned på den odlade fisken. Främst för den negativa miljöpåverkan som alla är så entydigt kunniga om.
I landskapet har under de senaste åren en relativt bred politisk majoritet vässat instrumenten i form av handlingsprogram och förslag till lagstiftning med sikte på att en gång för allt göra sig av med fiskodlingsnäringen. Motiven varierar men huvudsyftet är att bidra till ett mindre eutrofierat hav d.v.s. landskapets bidrag till ett renare Östersjön. Generöst har det uttryckts som att ”det gäller först att sopa rent framför egen dörr”. Målsättningen som sådan är säkerligen god. Ovedersägligen bidrar fiskodlingsnäringen med utsläppen av fosfor och kväve till övergödningen av Östersjön. Detta är också den sida av slanten som förs fram i våg efter våg av lättsmält, välformulerad och kraftigt förenklad information till framförallt invånarna i landskapet. Den sida av slanten som inte förs fram i en tillnärmelsevis lika stor grad, i denna erkänt komplexa fråga, är de rentav ödesdigra konsekvenser som följer om fiskodlingsnäringen tvingas upphöra med sin verksamhet.
I landskapet är det framförallt kommunerna Brändö och Föglö som är ytterst beroende av fiskodlingsnäringen. En näring som har vuxit fram under de senaste dryga 20 åren och utvecklats till ett välskött koncept. En näring som bidrar till arbetsplatser och bibehållen infrastruktur och därmed också till hopp om en framtid. I Brändö och Föglö står fiskodlingsnäringen för minst 20% av arbetsplatserna (direkt och indirekt) och dito skatteinkomsterna.
Det bör vara enkel matematik att räkna ut vad som sker ifall dessa arbetsplatser och med dem skatteinkomsterna försvinner. I landskapet talas det om ersättande näringar. Det talas om nya former av fiskodling det vill säga kassar på land och det talas om nya arter som inte behöver odlas i samma kvantiteter. Mycket få inom näringen, de som trots allt torde ha erfarenhet och de som rimligen skall göra språnget in i framtiden, tror dock att exempelvis kassodling på land är möjlig. Krasst sett ser de inte någon ekonomisk möjlighet att steget från kvantitet till påstådd kvalitet eller från vatten till land.
Vad händer då i ett scenario där fiskodlingarna är borta ? Blir vinsten en märkbart bättre vattenmiljö ? Eller kan det gå så att den nu intensivt förda politiken leder till att de relativt välmående skärgårdskommunerna Brändö och Föglö drivs i ”konkurs” (vilken kommun gör inte det om 20 % av arbetsplatserna försvinner inom 5-10 år) och det utan att det kommer att märkas mer än marginellt i den marina miljön ? Exempelvis är fiskodlingarnas utsläpp av fosfor och kväve försumbara i ett Östersjö perspektiv även om de kan vara märkbarare i lokala sammanhang som Skärgårdshavet. Frågan bör nog ställas och nogsamt vägas in om denna ”risk” bör tas med tanke på priset, minst två skärgårdskommuners utarmning.
Vi ser fiskodlingen idag som den främsta närvarande näringen i de skärgårdskommuner som vi bor och verkar i. Med näringens utdöende, i huvudsak politiskt framtvingad, så påskyndas också Skärgårdens utdöende. Detta håller alltså på att ske framför ögonen på alla de som så gärna ser och pläderar för en levande Skärgård.
Denna insändare har i något annorlunda utformning varit införd i Hufvudstadsbladet 12 februari 2007.
John Wrede, Brändö kommun
Niklas Eriksson, Föglö kommun
