Finns viljan till egen beskattning?
På Åland verkar man ha blivit så van med att vara finansiellt beroende att första instinktiva reaktionen vid att någon hotade ändring på statens beskattningsstruktur var den panikartade ”men hur ska våra klumpsumma påverkas?”. Det liknar reaktionen som visas fram av en narkotikamissbrukare vid något hot mot sin tillgång till droger. Beroende må orsaka sin egen fortsättning.
Hittills har de kommentarer gällande Sipilä-regeringens vårdreform som jag har läst i åländska massmedier ifrågasatt de möjliga effekterna på klumpsumma samt dess följd för självstyrelsens hållbarhet, just som om den senare totalt kopplas med den tidigare. Nu äntligen har, ensam bland politiker, Axel Jonsson (ÅF) satt fingret på den ömmande punkten: Det är inte vårdreformen på fastlandet som är problemet utan själva klumpsummesystemet.
Nyligen lät det som om någon sorts konsensus skapas kring fördraget att klumpsummesystemet bör ersättas med att egen skatteinkomst stannar på Åland. Men tyvärr låter det som om statsregeringens planerade och grundläggande förändring av skattestrukturen ställde denna lovande utveckling i skuggan. Effekten borde faktiskt ha varit precis den motsatta, nämligen att ha förhöjt viljan hos ålänningarna att så fort som möjligt ställa eget lagting i förarsätet vad det gäller hur egen skatt fördelas, regering och kommuner emellan. Däremot gör närsynt besatthet av klumpsumman att man riskera kasta bort den bästa (visserligen den enda) chansen som ännu har dykt upp för att åstadkomma en långsiktigt radikalt förändring i förhållandet mellan lagtinget och riksdagen.
Jag skulle vilja poängtera att det var arbetsgruppen, som av Ålandskommittén givits i uppgift att granska vidare om skatteövertagandets förgreningar, som föreslog (ju enigt) att de skatter som uppbärs på Åland stannar på Åland utan att ta omvägen via statens kassa. Och jag skulle vilja erinra var och en att medlemmarna inkluderade en hög tjänsteman ur finansministeriet, som knappast skulle ha satt namnet på något fördrag som inte godkänns i princip av hans överordnade. Dörren verkar således stå på glänt; Det som återstår var bara att ålänningarna knuffa upp den.
För att göra just detta behövs dock viljan hos Ålands politiska ledning att ta det första, viktiga, steget: Nämligen att enigt bestämma sig för det. Finns den?
Robert Horwood
