Färsk utredning om socialvården
Efter att ha läst tidningen Ålands intervju med kansliminister Gun-Mari Lindholm, 14.12.2011, och den nytillträdda landskapsregeringens handlingsprogram för de fyra kommande åren uppstår automatiskt frågan om regeringens strategi är tillräckligt genomtänkt för att man skall klara av att åstadkomma den kommunreform man önskar. I intervjun säger Lindholm att regeringen avser att stifta en lag som skall garantera en likvärdig social service i kommunerna samtidigt som man på något sätt också åstadkomma ett system där vissa kommuner (sk värdkommuner) ska sköta mer komplexa sociala ärenden för ett flertal andra kommuner.
Det som väcker en del tvivel kring regeringens strategi i reformskapandet är att man från början och utan desto mer utredningsarbete bestämt att landskapet inte skall ha någon roll i den slutliga reformen och att man även verkar ha klart för sig att det är en garantilag och ett system av ”värdkommuner” som skall utgöra grunden för reformen. Att man dessutom aviserat ett byte på den ansvariga ministerposten efter halva mandatperioden förbättrar heller inte oddsen för att få till en bra reform. Det är alltså lätt att få en känsla av att regeringen underskattar komplexiteten i sin uppgift att åstadkomma en modern och välfungerande socialvårdsreform för Åland. Skall man modernisera socialvårdens organisation på Åland så att verksamheterna bättre ska svara upp till lagstiftningens krav och till behovet av spetskompetens, är det enligt min mening inte tillräckligt att enbart rikta in sig på en garantilag och ett krångligt system med värdkommuner för olika sociala verksamhetsområden.
Angående garantilagen är det svårt att se vilken roll den skall få i tillämpningen av sociallagarna. I princip finns det ju redan en likvärdig rätt till social service då servicen i de allra flesta fall styrs av särskilda sociallagar. Alltså finns det redan ramar som garanterar en likvärdig social service för alla. Hur regeringen med ännu större noggrannhet skall kunna formulera någon sorts garantinivåer i de mångfacetterade sociala verksamheterna i en särskild lag är inte lätt att se. Vad gäller förslaget att vissa kommuner ska påta sig ansvaret att vara värdkommuner för utvalda sociala verksamhetsområden så är detta något som sedan lång tid tillbaka varit fullt möjligt för kommunerna att besluta om. Hittills har det dock visat sig att om en för stor del av reformarbetet blir hängande på kommunerna, och på vad man på den nivån kan komma överens om, så är det mycket svårt att få till reformer av någon större betydelse.
Det som till sist men inte minst ytterligare förstärker tvivlet kring att den nya landskapsregeringens kommande reformarbete är att man inte i något sammanhang väger sina reformplaner mot den stora utredning om socialvårdens framtida utveckling som blev klar i slutet av sommaren. Det har lagts ner ofantligt mycket arbete på utredningen av tjänstemän vid landskapets social- och miljöavdelning och det är också många ute på fältet som bidragit med information och synpunkter till utredningen.
Här finns således en rykande färsk utredning som mycket baserar sig på information, tankar och åsikter från dem som dagligen arbetar med social service. Har man verkligen råd att i det fortsatta reformarbetet negligera den information och de slutsatser man kommer fram till i utredningen? Centern som ingick i den gamla regeringen borde ju rimligen vara intresserad av utredningens fortlevnad och även de obundna har i en insändare uttryckt stöd för utredningen. Det kan ju inte vara vettigt att den nya regeringen skall börja mangla frågan om en socialvårdsreform från början när det redan finns ett omfattande och seriöst material som belyser socialvårdens behov och även skissar upp möjliga reformmodeller.
Keijo Sjöblom
Socialarbetare
Lemland
