DELA

Fallet Magazin, k-märkningens utmaningar

I december ogiltigförklarade förvaltningsdomstolen stadsfullmäktiges beslut att tillåta en rivning av det k-märkta telegrafhuset på Magazin-tomten. Det ger anledning att fräscha upp våra kunskaper om k-märkningen, hur den kom till och hur den fungerar som instrument vid stadsplaneringen.
I slutet av 1960-talet fick staden detaljplaner för innerstadens bebyggelse. Den hundraåriga trästaden skulle rivas i sin helhet, bland mycket annat också Hilda Hongells villor vid Södragatan, de som i dag ses som stadens finaste sevärdheter. Till en början var det få som protesterade. Planen hann redan genomföras i Södragatans västra ända. Där ser vi hur det skulle bli: Våningshus med garagebyggnader som vänder sina baksidor mot gatan.
Det var först när rivningen av Societetshuset närmade sig på 1970-talet som de som opponerade sig blev så många att man kan tala om en folkopinion och så småningom till och med en folkstorm. Det var för sent att rädda Societetshuset men i kraft av folkopinionen tog utvecklingen en ny vändning.
Ett register över kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer upprättades. Med modell från Sverige och Finland infördes det så kallade k-märkningsinstrumentet: k-märkta hus belades i stadsplanen med rivningsförbud. Men, märk väl! utvecklingen skulle inte stoppas. Som kompensation för k-märkningen – som var och är frivillig – beviljades tomtägarna utökad byggnadsrätt och lindrade krav på parkeringsytor. Södragatan räddades.

Det kan vara intressant att jämföra Södragatan med Parkgatan som byggts ut fyrtio år tidigare, under stadens första tio år. Här ställde fotograferna upp sin kameror under många år. Parkgatan var Mariehamns enda stadsliknande miljö med långa, relativt tätt placerade byggnader längs gatans västra sida. Vilken sevärdhet skulle Parkgatan inte ha varit i dag, men rivningen började redan i mitten av 1950-talet långt före k-märkningsinstrumentet. Husen hade inte kommit till slutet av sin livscykel, men ansågs ”otidsenliga”.
Den ”Nyströmska tomten” är ett exempel som visar hur Parkgatan skulle ha kunnat se ut i dag. Det ursprungliga huset revs i början av 1980-talet, men det byggdes upp på nytt enligt den gamla ritningen. Ett större bostadshus uppfördes inne på tomten.
Förvaltningsdomstolens beslut i december 2014 har otvivelaktigt konsekvenser långt utöver telegrafbyggnadens bevarande. Domstolens beslut stärkte k-märkningen som stadsplaneinstrument. Hus och miljöer som minner om det gamla Mariehamn lever nu en tryggare tillvaro.

Undertecknade månar inte endast om kulturarvet utan också om ett levande, trivsamt centrum där människor bor i högre utsträckning än i dag, där utbudet är stort och affärerna många och välmående. För goda planerare och arkitekter är k-märkningen inte en black om foten utan en spännande utmaning.
Det finns otaliga exempel i Europa på nya miljöer som skickligt anpassats till existerande och hus som byggts in i nya konstruktioner utan att förlora sin karaktär. De har blivit karaktärsfulla sevärdheter. Men det finns också exempel där eftervärlden grämt sig över onödigt, ibland besinningslöst rivande. Låt inte Mariehamn bli ett sådant. Det räcker nu!
Folke Wickström
Jerker Örjans