Fakta, inte floskler om plattskatt
Platt skatt är en klassfråga även om tanken i sig är bra om den gynnar alla. Men alla argument som presenterats hittills har gynnat höginkomsttagare i första hand och debatten förs också uteslutande av höginkomsttagare, vilket känns bekant.
Något litet fläskben har också slängts åt pöbeln för att stilla hungern, men det har ännu inte presenterats fakta om vad som är så där jättebra för oss längst ner med ett skatteövertagande. För att uppnå en för vårt välfärdssamhälles acceptabel livskvalitet för arbetslösa, sjukskrivna, låginkomsttagare och barnfamiljer behöver inkomsterna i handen öka med minst 500€ per månad för att ens få kraft att kunna ta ställning i frågan om egen beskattning.
Finns det någon som är villig att nedlåta sig att förklara för en enkel långtidssjukskriven som jag hur det skall gå till och finansieras?
Och då efterlyser jag en förklaring, inte det vanliga försöken att få tyst på mig genom att banka mig i huvet med argument från ”plattskatt.nu”, utan ett resonemang som verkligen tar hänsyn till att vi faktiskt är många som inte alls är så förtjusta i tanken på ett skatteövertagande.
Jag har haft fel förr, men jag ser många problem; – Den tröghet som finns i systemet. Fortfarande finns gamla tankegångar kvar i förvaltningen sen tiden före 1993 och klumpsummans införande. Det är 13 år sedan. Hur stor svängradie har vår nyvunna ekonomiska frihet råd med?
Förvaltningen är helt säkert kapabel att ändra sig till nya förhållanden med rätt ledning, men finns överhuvudtaget kunnandet i dagens politiska ledning att driva en expansiv samhällsekonomi. Mitt spontana svar är nej.
Monumentbyggande politiker. Man upphör aldrig att förvånas över vilka summor politiker är beredda att lägga upp för lull-lull så snart dom får möjlighet att leka bort andras pengar. Efter 7 år i lagtinget har jag hört så många huvudlösa argument att till och med ett barns naiva försök att få godis verkar mogna och genomtänkta.
Resonemanget låter misstänkt likt ett pyramidspel, välmående herrar talar sig varma om hur mycket alla andra länder har tjänat och hur rika vi alla skall bli. Men eftersom Estland började från noll så är det lätt att presentera en tillväxt i tresiffriga tal år efter år. Det gjorde Ford också i några år i början av 1900-talet.
Estland har en lång väg kvar att klättra både på gott och ont. Många kommer att få det väldigt mycket bättre och några kommer att bli snuskigt rika. Men vad händer med alla mänskor längst ner som står utanför arbetsmarknaden, sjuka, barn och pensionärer.
Åland kan inte göra om Estlands rusch, eftersom vi är väldigt högt upp, om inte längst upp på stegen och står inför stora besparingar. Visst, det finns företag som har investerat sig ur kommande kriser, men dom har letts av proffs, inte ett gäng glada amatörer.
Vi ser redan början till ett nytt klassamhälle där allt fler slås ut genom utbrändhet och stress samtidigt som ungdomar inte slipper in på arbetsmarknaden på grund av de allt ökande kraven på gymnasie- eller högre utbildningar.
Skall vi dessutom lägga våra pengar i händerna på fartblinda politiker med egen vinning som främsta mål så är vi raskt ikapp USA, där tio procent av befolkningen är friska och rika och inte inser att dom bor i ett uland.
Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, men då vill jag se fakta, inte floskler.
Jan Liljehage
