En uppmaning till demonstranterna
En utmaning till var och en i demonstrationen för ”mångkultur” 1 augusti: att med egna ord formulera vad det i praktiken är ni demonstrerar för. (”Egna ord” innebär alltså något annat än ”vi demonstrerar för mångkultur”.) ”Kultur” kan nämligen betyda lite vad som helst.
Ordet ”subkultur” syftar till exempel på alternativa livsstilar (något som för övrigt brukar vara impopulärt just i de länder som folk brukar fly från – testa att googla frasen ”emo killings Iraq”). I Europa betyder ordet ”mångkultur” ofta detta: flyktingmottagande av grupper som knappast hade velat bo här om det inte var för nordisk levnadsstandard och det faktum att deras tidigare länder präglades av krig/förföljelse och/eller misär.
Att demonstrera för detta, kan lika gärna kallas för antikulturellt.
Mer ansvarsfullt och folkbildande hade varit att använda orden ”för internationell solidaritet”. Och kanske att kalla själva demonstrationen för ett sektmöte.
Det finns få andra än vita svensktalande människor som i orden är lika trogna ”religionen” antirasism, men som samtidigt, i praktiken, när ”de andra” väl är här, segregerar sig lika mycket.
Den här förljugenheten har och kommer ha en historiskt skadlig inverkan på våra länder. Vår samtid kan i framtiden komma att kallas för perioden då Sverige inte vågade säga nej och kastade bort det som tidigare byggts upp.
Åland har dock, fortfarande, chansen att inom Norden bli betraktat som en frizon från flyktingmottagande. I Sverige finns det hundratusentals svensktalande potentiella inflyttare som gillar den tanken.
När ”mångkultur” syftar på flyktingmottagande, är vi emot mångkultur.
Daniel Lampinen, Nejsidan
