En Paf-ledning i moralisk konkurs
Niklas Lampis ledare i Ålandstidningens söndagsupplaga på nätet sammanfattar väl den nya hållning som börjar tona fram hos såväl vissa företrädare för landskapsregeringen som för Paf. Vi vill ifrågasätta den hållningen, eftersom den innebär tre moraliska problem.
Begrunda följande retoriska fråga ur Lampis söndagsledare – och fundera en stund på hur den låter för oss och de andra offren för ”bokföraren”: ”Öppnar man med en återbetalning en dammlucka av krav från andra som också anser sig ha förlorat pengar på felaktiga sätt?” Här har vi det första problematiska resonemanget: det om ”dammluckan.”
Talar Niklas Lampi om oss och övriga brottsoffer i den meningen? Är vi att jämställa med ”andra” som ”också anser” sig ha ”förlorat pengar på felaktiga sätt”? Det är omöjligt att förstå formuleringen på något annat sätt. Och då måste man baxna.
Vi ”anser” inte att vi har förlorat pengar. En domstol har för länge sedan fastslagit att vi utsatts för ett brott. Det är ingen ”åsikt”, utan ett faktum. Vi har därför heller inte ”förlorat pengar på felaktiga sätt” – vi har bestulits. Det var tjuven som sedan förlorade pengarna till Paf!
Niklas Lampis formulering sätter ett likhetstecken mellan offer (bestulna människor) och förövare (tjuvar som spelar bort stöldgodset). Ett dystert rekord i hal retorik, men ett fundament för ”dammluckeresonemaget”.
Paf och Lampi låtsas som att alla som spelat bort sina pengar på nätet skulle kunna kräva insatserna åter, om vi som bestulits fick tillbaka våra pengar. Det innebär dock ett allvarligt moraliskt problem att hävda detta. Vänligen upphör med det.
Sedan har vi varnandet för ”prejudikat”, moraliska problem nummer två. ”Då är vi för evigt bundna sedan”, tycks alla anhängare av detta resonemang hävda. Men landskapsregeringen och Paf är inga juridiska instanser och skapar förstås inga tvingande principer bara för att man i ett enskilt fall lämnar tillbaka stöldgods.
Ytterligare en falsk jämförelse, ytterligare ett påhitt. Eller menar anhängarna av denna tanke att Paf i nuläget har en tvingande princip om att alltid med alla medel behålla stulna pengar? I såna fall borde åklagaren spetsa öronen …
Och när vi är inne på frågan om åklagare dyker problem nummer tre upp: vad menar egentligen Paf med att överklaga den dom, som i nuläget konstaterar att man tyvärr råkat tvätta stulna pengar?
Är inte den domen liksom lagom najs – våda, men inte uppsåt? Vad åstadkommer man egentligen om man vinner i överinstansen? Pengarna blir ju inte direkt mindre stulna …
Är inte Pafs och landskapets handlande här att moraliskt jämställa med ett försök till avsiktlig penningtvätt? Att säga: ”Visserligen vet vi att pengarna är stulna, men vi tänker ändå behålla dem”?
Var det så här denna affär skulle sluta?
I bestulna företagare, skamsna medborgare – och en Paf-ledning och en landskapsregering i moralisk konkurs?
STIG GRÖNLUND
ERIK RUSTNER
