DELA

En modig kvinna

En mycket modig kvinna och mor har än en gång öppnat sin dörr för oss, en dörr som hon hållit på glänt för att väcka oss, men inte lyckats. Jag, själv en mor, känner skam och skuldkänslor. Som alla andra har också jag en ursäkt. Jag visste inte. Vi lever i en kallt samhälle där känslor som empati, medmänsklighet och barmhärtighet inte tillåts existera. Vi har det så bra här på Åland. Vi är duktiga på att ta vårt ansvar och bedövar ont samvetet med allmosor till de behövande. Den som inte sköter sig borde inte få finnas. De passar inte in i förträfflighetsmönstret, de är ju undantag. Vi förargas över deras beteende, ondgör oss över deras sätt att leva och tänk, om de dessutom skulle belasta samhället. Les misérables har själva orsakat sin misär, tänker vi. Vi skattar oss lyckliga över att inte har en missbrukare i familjen eller vänkretsen.

Hur fel tänker och handlar vi inte om vi tror att de missanpassade är dömda till att födas som missbrukare, att de har en genetisk kod för ett liv i elände och att de skall ha styrka till att själva ta sig ur sitt onda beteendemönster.

I detta speciella fall fick sonen ”god hjälp” av sina studiekamrater och mentorer. I sin naiva tro att vara en god kamrat, vadhelst han blev uppmanad att göra, lyckades kamraterna ta människovärdigheten ifrån honom. Var är de goda kamraterna nu, ungefär 30 år senare? Har de ett bra yrke, en god lön som räcker till mat och husrum och har de dessutom ett rent samvete? Allt detta berövade de sin ”kamrat”, dagens missbrukare. Må så vara i okunskap och i ungdomlig dårskap. Ni vet vem han är.

Tänk om samvetet skulle besvära er så mycket att ni kunde återgälda en del av den skulden. Hur, det vet jag inte, men ”kamraten” behöver mat och logi resten av livet. Samhället har redan deklarerat att han inte behöver hjälp. Han får det inte i fängelse, där han redan vistats ett antal gånger. Samhället bollar honom som leksaks- jojo mellan olika instanser utan att inse att han är lika hjälplös som ett spädbarn i sitt missbrukartillstånd. Det behövs ett hem för missbrukare här på Åland. Bygg det!!! Han är och kommer knappast att vara den sista.
Det som nu görs för missbrukare i förebyggande syfte, anses av de som har ansvar, vara tillräckligt. Men hur blir det för dem som redan passerat alla milstolpar i utförsbacken? Korta stunder i nyktert tillstånd är de medvetna om sitt elände, sin förnedring och sitt utanförskap. Inte ens med bästa vilja kan de ta sig uppför backen igen. Här räcker inte hjälp till självhjälp.

Jag känner inte till hela proceduren i vårdsystemet. Men ett vet jag, i detta speciella fall har det inte funnits vilja att hjälpa. Den som haft största bördan är modern, som försökt och fortfarande försöker kämpa mot väderkvarnarna. Skall det vara så? Jag hoppas att hon får en tryggare ålderdom!
Marianne K.