En levande skärgård
Jag har läst igenom måndagens ledare ett flertal gånger men har trots det svårt att tolka vad Harriet Tuominen egentligen tycker. Resonemanget må vara intressant men att begränsa diskussionen endast till sjukvården är direkt fel. Frågan är betydligt större än så.
I alla styrande dokument liksom regeringens handlingsprogram anges att hela Åland skall leva.
I nyans intervju med lantrådet om kommunreformen den 19 april anger hon till och med att "Alla ålänningar skall ha rätt till service och likabehandling oberoende av boningsort".
Bara i år har skärgårdskommunerna uppvaktat regeringen i två för skärgården viktiga frågor, skärgårdstrafiken och sjukvården. Beslut som är centralt fattade och som går stick i stäv mot regeringens handlingsprogram, detta bör betänkas i samband med den aktuella diskussionen om kommunsammanslagning.
När det då gäller sjukvården så är skärgårdsbefolkningens krav inte speciellt stora, bara att få behålla jourberedskapen för våra hälsovårdare nattetid. En synnerligen liten kostnad men som har stora konsekvenser för livet i skärgården. Frågan uppstår snabbt om vi behöver en levande skärgård eller om vi av ekonomiska skäl klarar oss utan den.
I våra grannländer satsar man på snabba sjukvårdsinsatser för att på det sättet minska kostnaderna. På Åland skär vi ner på just den tidiga insatsen. En syrebrist ger t ex stora vårdkostnader och frågan blir då om vi verkligen sparat. En helikopterinsats liksom en insats med sjöbevakningen kostar visserligen mycket men betalas kanske av andra än ÅHS.
Visst kan sjöbevakningen ta sig till någon hamn på fasta Åland på en timme. Detta gäller dock bara den tid på året då det är isfritt. Tyvärr är det så att det är under just den tiden på året som vädret är som sämst, även för helikoptrar. Men, kanske färjorna går i alla fall.
Skärgårdsbefolkningen är ett tålmodigt folk och kräver inga extravaganser, de önskar bara att de mest basala funktionerna fungerar. De funktioner som en skattebetalare kan förvänta sig av ett samhälle.
Den neddragning av primärvården som ÅHS nu gjort har drabbat skärgården med 30 procent enligt ÅHS, detta med en befolkningsmängd på ca 5 procent, vilket kanske är tänkvärt.
För att kanske få någon förståelse för under vilka förhållanden som skärgårdsbefolkningen lever kan man jämföra det med att man stänger akuten i Mariehamn och säger att vi avtalat med sjukhuset i Norrtälje om vård. Det går bra att ta första färjan på morgonen och därefter bil. Man kommer då en halv timme tidigare till sjukhus än t ex Kökarborna. Det går också att ringa till sjukhuset i akuta fall, kanske någon där kan ge råd eller rent av även begära helikopter- eller sjöbevakningsinsats.
När det gäller äldrevården så är målsättningen från landskapet att kunna vårda 90 procent av kommunernas innevånare över 75 år i hemmet.
Kommunerna skall dessutom klara av att vårda äldre till livets slut, således även palliativ vård, en vård som ÅHS ansvarar för.
Kommunerna i skärgården liksom landskapet har av den anledningen satsat mycket pengar på utbyggnaden av äldrevården. Kökar har satsat på utbyggnaden av Sommarängen, en satsning som gör att kommunen nu är den mest belånade i Finland. Frågan är om den satsningen är bortkastad.
Ett annat exempel är tandvården. Tidigare fanns en mobil tandvårdsenhet. Denna är nu indragen med motiveringen att det kostar för mycket att modernisera vagnen. Det här innebär att alla ungdomar i skärgården måste ta sig till Mariehamn för undersökning och därefter fler resor om man behöver laga sina tänder. Det här tar bort viktig undervisningstid då varje resa tar en dag. Frågan blir då om ungdomar i skärgården skall ha mindre undervisningstid än de som bor i stan. Bara att kunna genomföra tandundersökningen är en stor förtjänst som säkert tandvårdsvagnen klarar utan modernisering.
ÅHS har som sagt fått ett besparingsuppdrag av regeringen. ÅHS har löst uppgiften på ett förvånansvärt dåligt sätt. Vi har efterlyst en konsekvensanalys men någon sådan finns inte. Man måste se detta som ett experiment som skall utvärderas om 10 mån. Jag hoppas verkligen att det går bra för vem tar annars ansvaret.
Man har således inte gjort den hemläxa som man måste kunna kräva. Agerandet känner vi igen från diskussionen om skärgårdstrafiken, ingen konsekvensanalys fanns där heller. Kunskapen om konsekvenserna av sina beslut är mycket dålig.
En riktig analys har säkert pekat på att denna neddragning är ekonomiskt ohållbar speciellt om man ser det samhällsekonomiskt.
Skärgården gör allt för att få inflyttning medan besluten går stick i stäv mot detta.
Skärgårdsborna kommer säkert även fortsättningsvis att ringa till sina hälsovårdare, de ställer säkert upp, för vem vill inte ha goda relationer med grannarna och ett gott samvete. Men att utnyttja deras samvete för att lösa ÅHS ekonomi måste anses som kränkande.
Att aldrig känna sig ledig måste också kännas otryggt. Vi som är lediga kommande dag kan njuta av ett glas vin. Kanske de hälsovårdare som har sin lediga dag tar ett glas vin till en god middag. Blir de då uppringda kommer frågan om de skall rycka ut? Att köra bil går säkert bra, vi har ju ingen polis heller men vem tar ansvaret för den insats som de gör, här finns ingen försäkring som täcker deras insatser.
Finns det då några exempel som motiverar jourberedskapen. Ja, det finns det. Bara i min omedelbara närhet finns fler exempel. T ex hade vi en strook som inträffade ca kl 04.00. Det fanns en undersköterska i beredskap. Vid kontakten med akuten bestämdes att patienten skulle ta första färjan till Mariehamn. Eftersom undersköterskan själv skulle till Mariehamn med första färjan gick det bra för patienten att åka med henne. Då patienten inte kunde gå blev han halvsittande i hennes bil till Långnäs där en ambulans väntade. Patienten var på ÅHS 5 ½ timme efter larm.
Ett annat exempel är ett urinstopp där hemvårdarn via katet fick ut ca 2 liter urin ur en blåsa som normalt rymmer 5-6 deciliter. Här fanns ingen tid till vare sig helikopter- eller sjöbevakningstransport, alternativet var sprucken blåsa som normalt leder till döden. Problemet har inträffat ytterligare tre gånger nattetid. Frågan är nu om det skall gå att leva i skärgården under liknande förhållanden.
När man i dag som skärgårdsbo ser hur landskapets pengar försvinner i mängder på alla felbeslut som landskapet gjort blir man synnerligen frustrerad och undrar om det inte någonstans går att skrapa ihop de ca 25.000 – 30.000 euro/år för jourinsatser i skärgården.
En levande skärgård är det som syns i alla turistbroschyrer och som säljer Åland. En bild från Torggatan efter kl 17.00 säljer inte speciellt mycket.
Det är naturligtvis fritt för alla att ha åsikter om det mesta men när man skriver en ledare förväntas en något djupare kunskap i ämnet än vad som nu framskymtar. Jag ställer gärna upp med mer information, t ex att det sommartid finns långt över 10.000 människor i skärgården.
Stig Brolin
Kökar
Stig, tack för inlägget.
Om jag hade haft lika mycket utrymme för ledaren som du för din insändare så kanske jag hade gjort bort mig totalt. Men i alla fall.
Vad jag har förstått så finns det inte hälsovårdarberedskap heller i Åboland eller Roslagen, utan det är Pargas och Norrtälje som gäller nattetid. Men det kan ha ändrats, jag är inte insatt i detalj.
Det jag föreslår är att man sätter en gräns för hur lång tid det får ta att få hjälp – oberoende av kommun, oberoende av skärgård eller fasta Åland – och så bygger man organisationen utgående från det. Men så länge det systemet inte finns, åtminstone inte till pappers, så kan jag tänka mig att prioritera skärgården framom fasta Åland och dra ner i Godby.
Trafiken har jag skrivit om många gånger, men varför här ställa en serviceform mot en annan, för det är ju så det blir.
Åldringsvården är ytterligare en svår fråga. Det är lätt att säga att svårt sjuka åldringar inte skall bo på servicehem utan på institution, med tillgång till sjukvård dygnet runt, men vem vill det om institutionen ligger långt borta. Och för kommunen kostar det mer, vilket kanske också är av viss betydelse?
Man kan inte ha lösningar på allt, men man kan diskutera.
Harriet Tuominen
