En hållbar åländsk äldreomsorg
Vi anser att det är nödvändigt att regeringen tillsätter en bred parlamentarisk kommitté med uppgift att klargöra vilka mål och medel som behövs för att säkra en socialt hållbar äldreomsorg för alla fram till år 2051 i enlighet med landskapets utvecklings- och hållbarhetsagenda.
I arbetet med en social hållbar äldreomsorg vill vi understryka vikten av att följande strukturella faktorer beaktas.
För det första vill vi att Ålands självstyrelses möjligheter används optimalt för att skapa bästa tänkbara äldreomsorg för och med de äldre som bor och lever på Åland. Den behörighet lagtinget har inom socialvårdens område ska utnyttjas för att utveckla en egen åländsk äldreomsorg.
Vi tycker att varken Sverige eller Finland lever upp till en äldreomsorg som är tillräckligt bra. Vi är inte nöjda med att landskapsregeringen kopierar finska normer för äldres boende och försöker implementera dessa utan anpassning till åländska förhållanden.
För det andra tar vi avstånd från en äldreomsorgspolitik som uteslutande tar sin utgångspunkt i procentuella bedömningar av hur många äldre som ska bo hemma och hur många som ska på institution eller i effektiverat serviceboende.
Procentsatserna bygger i första hand på ekonomiska kalkyler och decimerar äldre till objekt i nationalekonomiska resonemang. Vi hävdar bestämt att äldres behov måste bedömas individuellt och samhällets utbud av boendeplatser och anda stödtjänster ska grunda sig på vad de äldre önskar och behöver.
För det tredje är det viktigt att uppskattningarna av de framtida behoven inom äldreomsorgen avgränsar de behov och insatser som behövs för att möta det växande antalet personer med demenssjukdomar. Att insjukna i demens kan ske i mycket varierande ålder.
Sjukdomsförloppet kan ta sig många uttryck men oftast kräver sjukdomen både omsorg och vård under längre eller kortare tid. För de demenssjuka bör vi därför skapa särskilda resurser. Det är också viktigt att de som inte lider av demens får rätt att leva i en miljö som är anpassad till deras behov.
I framtiden kanske det blir så att vi måste ha särskilda avdelningar för dem som inte lider av demenssjukdomar.
För det fjärde är vi övertygade om att rejäla satsningar inom förebyggande, öppenvård och särskilt boende för äldre behöver utökas. Att uppmana kommunera att skära ner antalet boendeplatser är fel väg att gå.
Vi behöver instället öka samarbete mellan kommunera samt mellan olika verksamheter inom kommunerna. Också tredje sektorn och frivilliga borde välkomnas i äldreomsorgen. I många europeiska länder har man länge kompletterat den allmänna äldreomsorgen med sociala aktiviteter som inkluderar de äldre i sociala sammanhang med barn och unga.
För det femte är det viktigt att bostadspolitiken beaktar äldres behov av mindre lägenheter och hyreslägenheter med rimliga hyror.
Seniorbostäder som kombinerar eget boende med vissa gemensamma utrymmen för socialt umgänge förebygger social isolering och ensamhet och förlänger många äldres möjligheter att bo kvar i eget boende.
MARIANNE ELIASSON
GUN CARLSON
BARBRO SUNDBACK
HARRIET LINDEMAN
