En farlig världsbild
En del av den politiska trovärdigheten bygger på att politikern måste kunna utsättas för kritik. I just den här meningen uppfyller Mogens Lindén en viktig demokratisk uppgift. Det betyder ingalunda att hans argumentering håller streck.
killnaden ser ut så här: I parlamentet röstar vi nu om ett konkret helhetsförslag framförhandlat i långa – och besvärliga – omgångar med Kanada. Det ”alternativa” förslaget ML pläderar för är en löst sammanfogad lista på enskilda lösa förslag som inte finns på förhandlingsbordet och som man kan ta ställning till enbart i fantasin.
Det här är inte nytt, men det är ett fenomen som har fått betydligt mera fart av de senaste decennierna utveckling. Vi har redan länge talat om information overflow – ett överutbud av information. Det här överutbudet är så stort att vi inte hinner eller kan processa det i våra hjärnor. Det leder i sin tur till att våra världsbilder hotas av att splittras upp. Och just i det hänseendet är ML:s insändare ett bra exempel.
Den uppfattning jag får av hans insändare beskriver en värld där vi kan avskaffa underbetalt elektroniarbete i Kina och barnarbete i Bangladesh, vi kan åstadkomma demokrati och rätt till facklig organisation globalt, vi kan stoppa tobakskonsumtion och användning av asbest (vilket vi gjorde för länge sen) och vi kan åstadkomma ett skiljedomstolsförfarande, som håller sig till nationell lagstiftning.
Mogens målar alltså upp någonting som ska framstå som ett alternativ. Därmed bidrar han – medvetet eftersom jag har påpekat det för honom tidigare – till att skapa rädsla, misstro och – i Donald Trumps mening – alternativa fakta.
Det som här händer är alltså ett bygge av en verklighetsfrämmande vision, som jag känner mig ganska illa berörd av. Vi ser nämligen – både i Förenta staterna och i Europa – hur den här sortens alternativa fakta bygger upp osammanhängande världsbilder. Och en sak vet jag med säkerhet: osammanhängande världsbilder är livsfarliga.
Europas tragiska historia är fylld av dem och jag har inget intresse att bidra till den.
Egentligen tror jag att Mogens Lindén inte heller har intresse av att bidra till nya irrationella katastrofer. Han är bara fångad av sin egen retorik. Den började säkert för länge sedan och under andra stjärntecken. Den fick ny fart av STOP-TTIP-rörelsen. Men jag tror att det nu finns allvarliga orsaker till eftertanke och omprövning.
Jag röstade emot de europeiska grönas förslag om att uppskjuta beslutet om handelsavtalet med Kanada eftersom deras förslag enbart var ett sätt att vinna mera tid för en nedrivande kampanj. Det var alltså ett i högsta grad taktiskt dikterat förfarande, som jag inte ville vara med om. Eller för att citera Österrikes nyvalda president i Europaparlamentet den 14 februari:
”Jag tvivlar på de enskilda nationalstaternas förmåga att framförhandla avtal. Österrike kan det inte och jag tvivlar på att Tyskland ens kunde det.”
Det gäller naturligtvis i högsta grad Finland – och Åland.
Med vänlig hälsning,
Nils Torvalds
