DELA

En by har försvunnit under tre år

Bästa Ålänningar, obeaktande av ålder, kön, hudfärg eller politisk inriktning. Jag ber er allvarligt överväga följande fakta och synpunkter, i synnerhet denna höst 2011:

De facto har inga byar i skärgården fysiskt försvunnit. Men befolkningen motsvarande en by i Brändö har försvunnit sedan 2007 – 30 personer. Till exempel Fiskö. Under de tio senaste åren har nästan två byar försvunnit – 50 personer. Under en generation – 30 år – har tre byar försvunnit. Oroväckande är att farten med vilken “ byar försvinner “ ökar. Samtidigt i hela den åländska skärgården har tre byar – 100 personer – försvunnit sedan år 2000. Sedan 1990 har mer än fem byar försvunnit. Skärgården befolkning utgör endast 8 % av Ålands befolkning idag. I nästa ÅSUB statistik börja procenten med siffran 7. Brändö och Kökar längst borta från Mariehamn tappar mest.

Tre av sex kommuner, hälften, kämpar med sin ekonomi. Det är inte svårt att inse att sex kommuner under rådande omständigheter kommer att kämpa med sin ekonomi , om inte … . Även om jag hör till dem som anser att Åland klarar sig mycket väl med färre kommuner, så finns det ingen orsak att slå ihop kommuner med dålig ekonomi till en större närdemokrati med ännu större ekonomiska svårigheter. Lösningen ligger i att rusta skärgårdens ekonomi i skick så att framtiden får utvisa hur Ålands kommunfält ser ut.
En generation – 30 år – svarar för den kommande generationens välfärd. År 1968 skrev jag i Borgå Lyceum, stolt över min åländska påbrå , en uppsats om Ålands självstyrelse och dess födelse. Jarl Stormbom, vår historielektor, gav mig fulla poäng. Tillåt mig att skriva denna insändare 43 år – nästan en och en halv generation – senare om hur generationer och generationsväxlingar har omhuldat självstyrelsen och utvecklat den. Kontinuerlig utveckling är ett av de svåraste elementen i företag och offentlig förvaltning.
Självstyrelsens hörnpelare är inte svår att definiera. Under denna augusti månad räknar jag lätt ett dussin insändare inför valet, som skriver “ språket, näringsrätten och hembygdsrätten”. Jag instämmer, men hur?

Språket. Jag förvånar mig hur det enspråkiga Åland tillsynes fäster mindre hänsyn till kunskaper och färdighet i svenska än till de andra formella kraven beträffande hembygdsrätt. Det är ju då språkkunnandet mäts hos dem som vill bli ålänningar. Det kostar 80 EUR att med ansökan bli ålänning under de andra formella kraven. Jag tror vi alla kan vara överens om att framtidens självstyrelses hörnpelare vilar på ett svenskt enspråkigt förvaltnings-Åland och ett Åland med mångspråkiga kunskaper och färdigheter i alla vädersträck.

Näringsrätten. Näringsrätten som under 1900-talet kanske försvarade sin egentliga avsikt att skydda ö- och skärgårdsrikets företag och företagare , är på 2000-talet förlegad. Alla former av protektionism i dagens Skandinavien och Europa är förlegade. Protektionism leder alltid till ineffektivitet, styvhet och planekonomiska följder. Skydd av sådant som inte behöver skydd. Frihet under ansvar leder till dynamik, flexibilitet och konkurrenskraft.

Hembygdsrätten. Enligt ovanstående definition är hembygdsrätten förstås protektionistisk. Det till trots stöder jag hembygdsrätten och i synnerhet dess kontinuerliga utveckling. Av alla de orsaker som lett till att skärgården avfolkas – näringsliv, arbetsplatser, utkomst, åldersstruktur, – är hembygdsrättens jordförvärv och dess stelhet det störta hotet mot en levande skärgård. På grund av att det inte finns efterfrågan på tomter finns det inte utbud på tomter, och priset på fast egendom i skärgården är lågt och ju längre österut man kommer desto mer skrattretande – förlåt sorgligt – blir priset. Med stöd av lag och förordning har samhället styrt – sett till – att den vackra naturen i skärgården är värd en tiondedel av fasta Ålands och en tjugondedel av Finlands eller Sveriges motsvarande priser.
Borde det inte vara tvärtom om vår skärgård är så unik? Denna ojämlika och orättvisa realitet, som Lagtinget och Landskapsregeringen styr, måste ändras. Ändringen är mycket enkel. Lita på kommunerna att via sitt byggnadsplanmonopol besluter om var och hur utveckling av befolkningen kan ske. Under 2011 har detta steg äntligen tagits. Om tillit till kommunernas närdemokratiska vilja, kunnande och förmåga saknas vid Strandgatan i detta ärende och i allmänhet, ja då är vi ute på sju famnars vatten. Det nästa steget som LR måste ta är att definiera fast boende som Finland och Sverige gör: “Skriven i kommunen ( skatteallokering ) och bostad enligt regelverk för året om boende”. Lagtexten “ egentligt bo och hemvist “ betyder på 2000-talet “ fast boende “. Fast boende är entydigt definierat och sköter om det väsentliga, att skatteören faller i kommunens börs. Vi går till val i höst

Minoritetsskydd. De fakta jag ovan startade med och de synpunkter jag för fram som orsak och verkan till den beskrivna negativa utvecklingen kan ändras om tillräckligt många av er – bästa röstberättigade ålänningar – tar ställning och röstar i valet. Ni kan välja mellan att stöda en utveckling som befäster den negativa utvecklingen jag beskrivit. Ni kan välja med att ta ställning för en skärgård som tillåts utveckla sig på Ålands och dess unika skärgårds villkor.
Ni kan välja mellan att rösta och inte rösta. Det som jag innerst inne ber er att bedöma och avgöra är att ta ställning. Om ni inte tar ställning så leder den utveckling jag beskrev i första stycket till att skärgårdens nästa generation måste minoritetsskyddas – förmyndas. Därför att den är så liten.
Tom Grahn,
Fiskö, knappt 30 invånare