En budget med stora balanssvårigheter
”En budget i balans”.
Det måste utan tvekan vara det mest använda politiska uttrycket de senaste åren, alla samhällsreformer till trots. Men vad menar politikerna med uttrycket egentligen? Och menar alla politiker samma sak? Den allmänna innebörden är ju att en budget är i balans då inkomster och utgifter är lika stora, det vill säga väger lika. Det blir varken under- eller överskott.
Landskapsregeringen och dess stödpartier har sedan tillträdet deklarerat att de jobbar med den klara målsättningen att få landskapsbudgeten i balans 2015. Med genomgripande ekonomiska åtgärder är det säkert ingen omöjlighet sett till det enskilda budgetåret, men innebär det att Ålands ekonomi är i balans?
Svaret på den frågan är: Nej!
I begreppet ”budget i balans” inbegriper nämligen inte landskapsregeringen det ackumulerade underskottet i landskapets finanser, alltså minusresultat från tidigare år.
Enligt nuvarande prognos kommer landskapets släpande underskott att vara närmare 40 miljoner euro år 2015! För att minska underskottet måste landskapet inte bara uppnå en budget i balans, utan överskott fram till valåret 2015.
Hur det ska gå till har landskapsregeringen inget svar på. Istället pekar de ekonomiska prognoserna i motsatt riktning med betydande underskott de kommande åren. För att hålla skenet uppe använder sig landskapsregeringen och dess stödpartier av tillfälliga åtgärder och lagar för att gjuta olja på vågorna – åtgärder som dessutom drabbar sjuka och vårdbehövande och slår mot den allmänna köpkraften.
Då staten dessutom höjer de allmänna skatterna blir den negativa effekten ännu större. Vanligt folk får helt enkelt mindre pengar att röra sig med och de som har de sämst får det ännu sämre.
Ålands Framtid har konsekvent varit emot att slopa sjukkostnads- och reseavdraget eftersom det i sig inte angriper pudelns kärna. För att råda bot på grundproblemet i landskapets ekonomi måste man aktivt se över den offentliga verksamheten i syfte att minska kostnaderna.
Landskapets förvaltning har genom åren svällt ohämmat utan någon större analys eller krav på effektivitet och kostnadsmedvetenhet. Det här måste inte enbart stoppas; den offentliga sektorn måste minskas, rationaliseras, göras mer kostnadseffektiv och till viss del privatiseras inom lämpliga områden.
Alternativet är att landskapets ekonomi havererar till följd en överstor och ineffektiv förvaltning.
Det är utifrån dessa fakta som Ålands Framtid under i behandlingen av årets budget föreslog en minskning av kostnaderna med 5 procent inom landskapets verksamhetsområden.
Det är inte oppositionens sak att säga hur inbesparingarna i praktiken ska genomföras, det är regeringens ansvar. Så fungerar parlamentarismen.
Trots det föreslog ÅF i konstruktiv anda under budgetbehandlingen att antalet ministrar skulle minskas med en, från sju till sex. Inte heller det föll i god jord. Under åren har ÅF lika konsekvent föreslagit att systemet med ersättare i lagtinget ska slopas och att ministrarna ska sitta med i lagtinget. Även det har klingat för döva öron.
Men nu då Finlands president fått riksdagen att överväga sänkta arvoden lallar stora delar av lagtinget med talmannen i spetsen efter och föreslår samma sak. Ja, man blir ju aldrig profet i sin hemstad.
ÅF säger inte nej till att lagtingsledamöterna sänker sina arvoden, men det förutsätter att kostnaderna för den övriga landskapsförvaltningen sänks med minst lika mycket.
Inom Ålands Framtid är vi beredda att föregå med gott exempel. Frågan är om landskapsregeringen och dess förvaltning är det?
Ålands Framtids lagtingsgrupp
