DELA

Dyrbar dryck ur vågorna

Änkan Clicquot har stigit upp ur sin våta, mörka och kalla grav. Hennes ärade namn har flugit över jorden. Tack vare en åländsk dykares obetvingliga nyfikenhet har champagnevärldens konnässörer slickat sig om munnen. Christian Ekström har från lastrummet på en förlist brigg hämtat upp champagne som fortfarande visat sig vara drickbar.
Trots att inga etiketter, av naturliga skäl, längre har suttit kvar på flaskan har den tveklöst identifierats både på korken och buteljens form. Däremot kan man förbli skeptisk till tvärsäkra påståenden om att innehållet är från 1780.
Det påstås att Veuve Clicquot i tiden fick ligga länge innan champagnen såldes till kunderna, men årgång 1780 är att ta i. För det första sköt handeln med champagne fart först efter franska revolutionen. För det andra övertog den energiska änkan Nicole-Barbe som tjugosjuåring husets vinhantering först 1805. ”Gula Änkan” blev ett smeknamn som dels hänvisade till Nicole-Barbes långa och ärofulla änkestånd, dels till firmans signalfärg, den gula etiketten.

Det nu aktuella handelsfartyget förliste i Ålands hav utanför Märket. Det ligger nära till hands att gissa att briggen var på väg till St. Petersburg och det kejserliga hovet. Exporten österut kom att bli Clicquots livlina. Under Napoleonkrigen hävdade brittiska flottan Albions herravälde till sjöss och tog värdefulla laster i beslag. Men änkan Clicquots främste agent, ”handelsresandenas konung” monsieur Bohne kunde säkerställa den ryska marknaden, som hörde till hans gebit.
I en liten skrift från huset Veuve Clicquot-Ponsardin betonas att champagnen var en festlig dryck som avnjöts i stora mängder efter viktiga bataljer och fredsförhandlingar, ”så snart dödandet tog slut”. Napoleoneran var rik på dylika tilldragelser.
Champagnens popularitet har växlat genom tiderna. Därför har alla de stora champagnehusen då och då tagit fram nya typer av champagne för att stimulera marknaden. Veuve Clicquot till exempel har tagit fram en ljusröd variant. Världens ledande vinskribent Hugh Johnson berättar att La Grand Dame Rosé, som lanserades 1996, i dag hör till de främsta i sitt slag.

Det åländska fyndet har förblivit förbluffande fräscht och njutbart trots sin långa sömn på havets botten. Den åländska vinexperten, sommelieren Ella Grüssners karakteristik efter det första smakprovet sammanfaller helt med Hugh Johnsons karakteristik av Veuve Clicquot-Ponsardin: ”en utmärkt, klassisk champagne med en påtaglig, rik, fullgången doft i en rätt tung stil”.
Champagnen är en festlig drink före maten, men kan också avrunda en god måltid. Den anses stämningsskapande. Det igen kan bero på att vinet är rikt på kolsyra. Syran absorberas snabbt av maghinnan och när den når blodcirkulationen påskyndas denna och därmed når vinets effekt snabbt hjärnan. En viss sprallighet kan följa.
Det är ganska underbart för en vinälskare att bevittna vilken positiv publicitet som har uppstått i kölvattnet på Christian Ekströms dykarbragd. Champagne är alltså trots allt inte bara ägnat att duscha segerrika formelförare med. Ett lumpet reklamtrick om något. Och det tycks ju bara vara finländska formelförare som har ansett att den sprutande godisen inte bara skall smuttas utan också drickas.

En snobbig sedvänja, som något tycks ha fallit ur bruk, är champagnevispen. Tidigare kunde en välförsedd gentleman ha en silvervisp i kavajens bröstficka, för att med den ta kål på bubblorna i glaset, bubblorna som skapar champagnens unika prägel. Ju mindre pärlor, desto förnämare. I samma takt har också de grunda glasen med en mycket rund kupa försvunnit. Nu gäller tulpanformen.
Man kan också behandla champagneflaskan med en sabel. Med sabelns frånsida kan flaskan nackas längs dess gjutna söm. Konsten tillämpas inte längre så ofta, och glassplitter uppstår inte då tricket utförs som det skall.
Under andra världskriget uppfann kanonikus (domprosten) Kir i Dijon en blandning av skumvin och svartvinbärslikör, som han dagligen åtnjöt. När en Kir blandas av champagne och Cassis de Dijon blir det en Kir Royal, också den en utmärkt aperitif.

Norrmännen blandar en mera brutal variant, som de kallar Kongepjolter. Där har likören ersatts med konjak. Smaken blir därefter, men drinken är förrädiskt stark.
I vardagslag är champagnen naturligtvis en dyr dryck och därmed utom räckhåll för de flesta. Men flera länder producerar utmärkta och prisbilliga skumviner, till exempel Spanien, Ungern, Australien. Och många är väl de vodkaturister från Finland som har avnjutit en Sovjetskoje Shampanskoje, senare vederdöpt till Igristoje, eftersom Frankrike och numera också EU anser att den enda champagnen värdig namnet produceras i landskapet med samma namn.
Kanske en gång på tio år kan jag köpa eller bli bjuden på min favorit bland alla champagner, nämligen Krug. Den är tre gånger dyrare än till exempel Gula Änkan.
Nyktra medborgare, som jag respekterar allt mer, borde som substitut för champagne hellre dricka äppelsaft än Pommac. De behöver ju ingen extra bubbeleffekt.
Ralf Friberg
Denna kolumn har tidigare publicerats i Vasabladet