Duglegur – fotbollssagan på Island
När man uträttar något man egentligen inte skall klara av eller kunna göra så har det ett eget ord på Island , Duglegur. Men som vanligt så är det inte tillfälligheter eller tur eller en svensk som de oftast själv vill tro då man lyssnar på svenska sportkommentatorer som är enda orsaken till Islands framgångar i fotboll, utan mest rena konkreta satsningar. Sedan år 2000 om jag förstått saken rätt nu – min Isländska är inte vad den borde vara – så finns 7 stycken inomhusarenor för fotboll och cirka 150 utomhusplaner, de flesta även med värme under gräset. Detta för en befolkning på cirka 325 000 – man har cirka 500 000 får på ön för den vetgirige – det lärde jag mig då jag med en förening jag grundat på här på Åland, Hela Norden ska leva*, var där på ett möte och åkte runt hela ön. Dag 1 åkte vi 9 timmar och nästa 7 timmar innan vi var tillbaka i huvudstaden.
Ett par kuriosa detaljer i fotbollens tecken är att jag hade Svenska fotbollsförbundets ordförande Karl Erik Nilsson med mig som grundade HNSL* på Åland och även var med som styrelsemedlem där i många år. En annan är att jag och mina barn Ellen och Desiree skänkt ett av Pelé signerat fotografi till IFK, ja för många herrans år sedan – vi hade som kriterie att det skulle sitta synligt för spelarna för att ge inspiration – men fick höra att något högdjur inom IFK istället ståtade med det som ”sitt” på skrivbordet istället, under många år. Nu torde ordningen vara återställd dock?!
Tillbaka till Island, på Island har man en elittränare i fotboll per cirka 550 innevånare, det tål att jämföras med England som har en per 11.000 invånare. Co-tränaren/tandläkaren Heimir Hallgrimsson har varit tränare för damlag och herrlag fem år vardera innan han de senaste fyra åren tränat landslaget. Han säger i en intervju att han använder sina kunskaper som tandläkare att känna igen rädsla och nervositet och hur att lugna individen inför svåra prövningar, även inom fotbollen. Vidare så resonerar lagets spelare att om man är välförberedd så kan man slå vem som helst och de är välförberedda som lag – de flesta i laget har lirat cirka tio år tillsammans nu. Hannes the ”HERO”, filmaren som gjorde en dokumentär om de fotbollspelare som lyckats , han är med målvakten från division fyra som nu efter bara fyra år i landslaget är på väg att bli odödlig som den nya Leif Eriksson som denna gång erövrar fotbollsvärlden med sitt lag ackompanjerat till stridsropet ” Huuh”.
Om Sveriges befolkning ställt sig bakom sitt landslag lika mangrant som Island som har cirkaa 10 procent av hela sin befolkning i Frankrike så hade cirka en miljon svenskar på plats hejat fram Zlatan och de som inte vill eller kan ge honom bollen för briljans. Och vart i musikrättigheternas förlovade virrvarr – eller var det jantelagens bakåtsträvande? – så försvann den där Max Martin EM – låten?! Islands lagkapten säger att vi kan nå framgång för att vi galna nog tror att vi är bäst och störst. Kommer ni ihåg reklamen som gjorde Apple till världens högst värderade bolag 2012 och största inom sin gebit – Apples slogan som lanserades några år tidigare löd fritt översatt ungefär som att ”det är de som är galna nog att tro att de kan förändra saker och ting på jorden är de som verkligen gör det ”.
Tänk annorlunda. Jag kan inte säga någo annat än att Islands satsning på fotbollsarenor och sporten i sig, gett resultat. Men främst; vägran att stillsamt ställa sig i ledet och placera sig där man ”borde” vara, utan ge fullständigt blanka fan i det, genom att ge allt slita till sig seger på seger, på seger.
Jag var som ni nu vet runt hela deras holme och badade i den blå lagunen – varma naturliga källor fulla av vulkaniska mineraler och ursprungskraft från Gaya. Då kändes det som jag fick en ny sällan tidigare skådad styrka och kraft av att bara flyta omkring på en av Nordeuropas sämsta investeringar; mitt magfläsk. Den väldiga kraft som våra Ö-fränder, likt vikingar höga på svamp – denna gång höga på framgångens vågor, hoppas jag – med sitt gåshudsresande och fruktan ingivande stridsrop ”Huuh” – visat på fotbollsarenorna avspeglar även de senaste åren av övrig isländsk beslutsamhet. Genom att ge fingret åt den internationella bankmaffian, avsätta sina korrumperade ministrar och nu igen visa vad ett land med cirka 335.000 innevånare kan göra om man bara vill, är inget annat än beundransvärt och ett exempel att försöka ta efter. Är man bara galen nog att tro att man kan göra skillnad, så gör man det.
Mikael Erickson
fri skribent
