Drevet går
När drevet går bland journalister och massmedia i allmänhet, då spelar det ingen roll vem skotten träffar, huvudsaken är jakten som sådan. Att skriva en nyhetsartikel som väcker känslor hos läsaren är det viktigaste, att sälja några fler lösnummer, att få pris för ”undersökande” journalistik.
Detta är ett fenomen som pågått ett antal år nu, även här på Åland. Än den ena, än den andra , skall skjutas, hängas och brännmärkas för sina åsikter, eller för sina försyndelsers skull. Sedan, om det visar sig att man skjutit på fel person, spelar ingen roll. Man går vidare i jakten på nya byten, och ibland går man tillbaka för att försäkra sig om att ingenting är glömt eller förlåtet, och avlossar för säkerhets skull en skottsalva till.
Men man tänker sällan eller aldrig på dem som blir mest drabbade av den massmediala jakten, de som är mest oskyldiga, det vill säga de anhöriga. Här kanske finns en pappa, en mamma, en son, en dotter, en fru, eller en man, som kanske lider mer än offret, när den här häxjakten pågår som värst. Det finns tydligen ingen anledning att ta hänsyn till dem.
I andra sammanhang talar man gärna om barnens rättigheter. Vilket rättsskydd har ett barn, när barnet får uppleva den massmediala rättegång som inför öppen ridå förs mot föräldern? För vem bryr sig om att barnet lider av att uppleva detta? Samma gäller ju även övriga anhöriga till den som drabbas.
Massmedia hänvisar gärna till pressfriheten, men finns det inga begränsningar för den, eller ingår inte några som helst hänsynstagande till oskyldiga människor, i den journalistiska etikens regler? Och hur långt sträcker sig det allmänna intresset för vad som händer vem, och varför.
Och när blir det bara fråga om nyfikenhet, skvaller och i vissa fall, förtal?
Runa Lisa Jansson
