Döden är ett naturligt slut på livet
I dagarna har det pågått en livlig debatt på insändarsidorna i tidningarna om det är lämpligt att begravningsbyråer gör sig påminda om sin existens genom att sända en julhälsning. Många har blivit upprörda, andra har sett det som vilken julhälsning som helst.
Efter att de senaste fyra åren genomgått tre operationer (varav två canceroperationer), och också drabbats av flera dödsfall inom den närmsta familjekretsen, så har jag insett att döden är en del av livet. Ja, det är det enda naturliga sättet att avsluta livet på. Men jag har också upptäckt hur skrämmande ämnet tycks vara för de flesta människor.
Det är ju ganska märkligt hur oupplysta vi tycks vara, vi lever ju ändå på 2000-talet. Alla borde inse att vår stund på jorden är olika lång, ingen människas liv är den andres likt, och det enda vi vet är att slutet kommer förr eller senare till oss alla.
Kanske har vår rädsla för ämnet har att göra med att vi förväntar oss att leva i evighet? Eller i alla fall näst intill! Eller är det vår tilltro till läkarvetenskapen? Vi förväntar oss att läkarna alltid skall bota alla våra krämpor, och vi anser också att det är samhällets plikt att ta hand om oss i alla situationer, och kyrkans sak att frälsa oss från döden. Tyvärr är det inte så.
Döden besöker oss förr eller senare, och jag tror att vi borde ha en mer öppen inställning till denna sanning. Jag tycker det är bra om ett ganska oförargligt julkort kan tända den debatten så att vi mer öppet vågar tänka på, och tala om, att livet tar slut förr eller senare, och att vi är beredda den dag det händer oss.
Runa Lisa Jansson
