DELA
© Nya Åland

Det våras för KST?

När diskussionerna tar fart tar jag mig friheten att ha några frågeställningar. Först, det är nödvändigt att få ihop ”KST-områdena” i större enheter och likaså det kommunala arbetet generellt. Dock tycker jag att sättet i dag inte är det riktiga. Det framförs generell kritik mot kommunernas arbete, det finns kompetensbrister, lagar följs inte och att det är inte likvärdigt, som kanske ljuder högst. Jag har frågat i staden men ingen har hört om något påpekande från övervakande myndighet?? Kritik och synpunkter måste vara specifika, typ där har ni för lång handläggningstid, de frågorna bör handläggas av personer med annan kompetens, den här placeringen är fel, den här ersättningen är för liten och hur brister likvärdigheten, integriteten finns inte mm.

I ”KST-området” finns tre aktörer, lagtinget som stiftar lagar och därmed sätter ramarna. Sedan har vi Landskapsregeringen som är övervakande myndighet och står för detaljregler och utformande av praxis. Den sista aktören är kommunerna som skall sköta arbetet på det praktiska planet och möter brukare och klienter. Det är kommunerna som också besluter hur arbetet skall organiseras.

Nu har vi vänt på detta, frågan är satt i famnen på kommunerna med enbart ett administrativt krav, i första hand skall alla kommuner samarbeta, i andra hand skall kommunerna ge ett förslag till organisation(er). Det betyder att även kommuner som har sitt ”hus i ordning” tvingas in i detta och löper risken att få sitt fungerande arbete förändrat till det sämre.

I lagstiftningen saknas konkreta specifika mål, det talas allmänt om kompetens, integritet, samarbete och likvärdig service. Ingenting om innehållet i de begreppen. Några axplock: om tre kommuner betalar ett stöd och kommun A betalar 100 €, kommun B 60 € och kommun C 40 € så är det inte likvärdigt. Det är dock likvärdigt om kommun A, B och C betalar 100 €, likaså om de betalar 60 € och samma gäller för 40 €. När det gäller integriteten är kommunens litenhet ett bekymmer. Lagstiftningen borde därför innehålla en lägsta gräns för invånarantalet i ett ”KST-område”. Det talas om regional spridning vilket är en viktig fråga, där kunde finnas punkter på kartan där en angiven service skall finnas eller en gräns i km med maxavståndet för en boende till KST-servicen. Kompetenskraven behöver också förtydligas. Mm.

Nu står vi inför att Landskapsregeringen /Lagtinget har sagt att det nuvarande systemet inte fungerar men ändå satt frågans lösning i famnen på samma kommuner som inte skött det rätt. En majoritet av dessa kan nu förbättra och/eller försämra servicen. Vi har också ett antal svåra förhandlingar framför oss, dels skall kommunerna ha en enighet om utformningen och dels skall Landskapsregeringen /Lagtinget vara med och godkänna förslagen. Det är fel att säga att kommunerna strider, de har alla ett uppdrag att skydda den egna kommunens intresse. Det är klart att Landskapsregeringen /Lagtingets ”abdikation” gör det hela extremt svårt. Avgöranden, alltså beslut om konkreta och specifika förutsättningar behövs innan processerna kan avslutas. De avgörandena är grund för allt och de borde tas fram först och snarast möjligt.

Lennart Isaksson, MSM