Det sluttande planet
Jag tackar Mats Löfström för förklaringen varför han ställer sig bakom medborgarinitiativet för ”dödshjälp”. Han redovisar de kriterier som skulle gälla för eutanasi. Språkdräkten i förslaget präglas av skenbart objektiv sedvanlig politikerprosa men är mycket fjärran vardagen i sjukvården.
Varenda sjukskötare och läkare möter patienter som uttrycker önskan att dö och som har stunder av gränslös förtvivlan. Vi gör vårt bästa i att försöka möta våra patienter med empati, god vård och kunskap. Vi minns Hippokrates ord om läkarens uppgift: ” Sällan bota, ofta lindra och alltid trösta”.
I Löfströms kriterier sägs bl.a. följande: ”Patienten har outhärdliga smärtor och/eller psykiska symptom som inte går att lindra” och ”läkaren är övertygad om att patienten inte lider av psykiatrisk sjukdom… en eventuell klinisk depression måste alltid skötas innan ett beslut får göras”. Slutligen anges: ” Läkaren har konsulterat åtminstone en opartisk läkare som måste träffa patienten och göra en bedömning av denne”.
Löfströms tilltro till läkare synes stor. De flesta läkare är empatiska och kunniga men i medicinhistorien finns även många exempel på oetisk behandling. Låt oss minnas lobotomierna och Macchiariniaffären. För Löfström synes döden gå att hantera förnuftigt, diagnoser är absoluta, patienters vilja är inte motsägelsefull utan entydig och eutanasi kan diskuteras helt rationellt med den svårt sjuke patienten som ett av flera alternativ.
Patienten är alltid i ett underläge, och ofta påverkad av såväl mediciner som sjukdom. I praktiken kommer nog läkarens inställning att spela en stor roll. Vill vi ge läkarkåren och samhället rätten att döda?
Nej Mats, i sjukvårdens vardag så fungerar det inte på det sättet. Vårdare sitter som extravak och håller patienten i handen, läkare försöker finna en fungerande smärt- och ångestlindring. Varje dag på ett sjukhus handlar om mänskligt möte med lidande. Borde vi inte utgå från sjukvårdens vardagliga verklighet?
Det allvarligaste är att en gräns överskrids och något som kallas ”the slippery slope” inträder. I Holland har dödshjälp ökat kontinuerligt sedan den infördes, och befinner sig på ett uppenbart sluttande plan. Dementa, psykiskt sjuka och även barn har fått dödshjälp. Enbart på psykiatrisk indikation har antalet eutanasier mångdubblats i Holland under de senaste åren.
Mats Löfström borde kanske fundera på varför s.g.s samtliga handikapporganisationer i Sverige tagit ställning mot dödshjälp? Professor Johan Frostegård vid Karolinska sjukhuset redogör för studier som visar att många som velat ha dödshjälp ändrar sig och att många ber om dödshjälp för att för att inte ligga anhöriga och vården till last.
Ska dödshjälp bli en av många optioner en läkare diskuterar med sin sjuka patient? Att ta livet av patienter är nog mycket fjärran från hur de flesta läkare uppfattar sitt uppdrag. Skulle eutanasi ske på Åland som i Holland så skulle 5 till 10 ålänningar dödas varje år. Vem av våra läkare ska agera doktor död? Eller ska en extern konsult inkallas? Kanske ska patienten skickas iväg för eutanasi?
I resursbristens verklighet framstår ropen på eutanasi mycket fjärran sjukvårdens vardag där det ännu finns stort utrymme för förbättring av den palliativa vården. Men en god palliativ vård är möjlig med välfungerande smärtlindring, även om vi aldrig kan utrota allt mänskligt lidande.
Den sista tiden med våra kära kan ibland höra till de viktigaste stunderna i våra liv och vara en tid av närhet, kärlek och försoning. Detta förutsätter dock av vi har en god palliativ vård med en välutbildad personal. Och visst – det kostar pengar.
Mogens Lindén
