DELA
© Nya Åland

Riksdagsbrev: Den ofrivilliga ledaren i EU

I en av Kalle Ankas julaftons mest kända scener sitter Musse Pigg, Kalle Anka och Långben tillsammans runt middagsbordet i en husvagn samtidigt som bilen förarlöst tuffar upp längs berget. Musse Pigg utbryter plötsligt: Men vem kör? Ja, vem kör egentligen, frågar Kalle Anka. Håh, det är ju jag som kör, skrattar Långben tryggt sittandes vid middagsbordet. Sen vet ni hur det slutar.

Det här kunde lika gärna handla om den Europeiska Unionen där Angela Merkel ofrivilligt får iklä sig rollen som Långben. Enda skillnaden är att hon inte skrattar då hon konstaterar att det ju är hon som (måste) kör(a). Bristen på ledarskap och färdriktning är slående i dagens EU där EU-kommissionen, institutionen som ska vara grundfördragets beskyddare, verkar blir allt svagare och mer frånvarande. EU-kommissionen är inte längre den pådrivande kraften som axlar ledarskap.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel befinner sig därför mer än någonsin tidigare i rollen att motvilligt behöva axla ansvaret för hela EU, då ingen annan verkar ha intresse att göra det.

Förra veckan träffade Merkel 15 av EU:s statschefer. I måndags var hon ombord på ett italienskt hangarfartyg i Medelhavet för ett möte med Frankrikes president Francois Hollande och Italiens premiärminister Matteo Renzi. På onsdagen besökte hon Tallinn, på torsdagen Prag och på fredagen polska huvudstaden Warszawa. I Warszawa mötte hon den så kallade Visegrad fyran bestående av Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungerns premiärministrar. Väl hemma i Berlin på fredag kväll tog hon emot Danmark, Holland, Sverige och Finland, där bl.a. statsminister Juha Sipilä deltog.

Sättet Angela Merkel reser runt Europa inför EU-toppmötet i Bratislava den 16 september, första mötet helt utan Storbritannien med, illustrerar bristen på ledarskap i dagens Europa. Storbritannien är paralyserat av Brexit-omröstningen, Frankrikes president oroar sig mest över nästa presidentval och de flesta andra länderna verkar ha så fullt upp med sina nationella debatter att ingen har tid att tänka på EU, förutom att med tomma ord konstatera att EU måste reformeras.

Men, EU kommer inte reformera sig självt. Någon måste ta ledarskapet för det arbetet. Eftersom EU-kommissionen tydligt inte tar den rollen nu, kliver Tyskland fram, vilket på ett sätt är bra. För om inte ens Tyskland skulle kliva fram skulle det riskera att sluta ännu värre än i Kalle Ankas jul där ju Musse Pigg, Kalle Anka och Långben till slut kommer ner med husvagnen och liven i behåll.

Att Tyskland ensamt behöver axla så här mycket ansvar är dock inte oproblematiskt. Ett av huvudmålen med EU har ju varit att balansera ett enat Tyskland. Ett för starkt Tyskland har inte sällan slutat med krig på kontinenten. Tanken med EU har därför varit att skapa ett europeiskt Tyskland, inte ett tyskt Europa. Just därför ser inte alla med blida ögon över att Tyskland tar ett starkare grepp om Europas utveckling. För små medlemsländer i Europa, inklusive Finland, har en stark EU-kommission alltid varit bästa garant för att också små röster ska höras.

Men, det är inte Tysklands fel att EU-kommissionen är svag. Dessutom tvivlar jag på att EU-kommissionen under rådande Juncker-ledarskap har den nyktra omvärldsanalys som skulle krävas för att infria Europas medborgares förväntningar. Men, oavsett är det inte rättvist att Merkel och Tyskland ensamt ska behöva dra hela EU-utvecklingen, även om jag är imponerad över deras, och i synnerhet Merkels, insats.

Dagens Europa skriker efter ledarskap. De nordiska EU-länderna skulle ha alla tiders chans att genom ett koordinerat arbete kliva fram och ta ansvar för att vara med och skapa ett modernt och fortsatt framgångsrikt EU. Det är ett ledarskap som skulle behövas och som skulle välkomnas i många delar av Europa, också av Tyskland. Med tanke på hur mycket det brukar tjatas om att vi behöver ett bättre EU, behöver vi också visa att vi är redo att kliva fram, ta ansvar och ändra på de saker vi inte är nöjda med. För vem är EU, det är ju vi.

Mats Löfström

Riksdagsledamot