Den borttappade visionen
I fredags gjordes ett nytt försök att få igång de strandande förhandlingarna om ett samhällskontrakt. Men också det misslyckades. Samhällskontraktet vill åstadkomma reformer på arbetsmarknaden för att förstärka Finlands ekonomiska konkurrenskraft.
Finland har stora ekonomiska problem. Exporten och BNP är fortfarande lägre än då den globala ekonomiska krisen började 2008. Statsskulden spräckte förra månaden 100 miljarder euros gränsen. Per person betyder det att statskulden överstiger 18 000 euro. Arbetslösheten fortsätter stiga. Investeringsgraden sjunker.
Huvudproblemet är att Finland sedan krisen tappat i konkurrenskraft med våra närmaste konkurrenter Danmark, Sverige och Tyskland. Att återskapa konkurrenskraften är av yttersta vikt om vi ska kunna få nya arbetsplatser och öka investeringarna, något som behövs om vi ska återfå tillväxten i ekonomin. Tillväxt är i sin tur nödvändig om vi ska kunna upprätthålla välfärdsstaten.
I praktiken innebär samhällskontraktet en intern devalvering. Det betyder att alla kommer behöva ge upp något för det allmänna bästa. Det är så klart aldrig lätt eller roligt att ge upp något. Men det är nödvändigt eftersom staten inte kan fortsätta leva över sina egna tillgångar. Det finns två sätt att åstadkomma denna interna devalvering. Ena genom förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna (som besluter åtgärderna) eller genom lagstiftning.
Förhandlingslösningen är helt klart att föredra eftersom det möjliggör så rättvisa åtgärder som möjligt. Lagstiftning kan göra att det slår ut mer orättvist. Det riskerar också att skapa oro (strejker) på arbetsmarknaden, vilket inte gynnar ekonomin. Av den anledningen är det inget riksdagsparti som skulle vilja lagstifta. Alla vill se en förhandlingslösning.
Men , om man inte klarar av att förhandla fram en lösning så blir lagstiftning nödvändig eftersom status quo är ohållbart. Status quo innebär på sikt att vi inte längre har Finlands öde i våra egna händer eftersom skuldbördan blir för tung, vilket var exakt det som hände i Grekland.
Läget för landets ekonomi är exceptionellt allvarligt. Jag har därför svårt att förstå varför arbetsmarknadsparterna inte kan komma överens. Exceptionella tider kräver ledarskap och ansvarstagande, men båda de sakerna har hittills varit obefintliga.
Anledningen till att förhandlingarna nu bröt samman var att transportarbetarfacket AKT (som hör till FFC) lämnade förhandlingarna. De lämnade dem eftersom Finlands Näringsliv EK sagt att man kommer att slopa centrala löneförhandlingar från och med nu. Samtidigt sa EK att man inte kan förhandla utan AKT. Det här händelseförloppet kunde vem som helst ha sett på förhand. Därför övergår det mitt förstånd varför EK gjorde som man gjorde.
Både EK och FFC verkar bo i en slags fantasivärld där dessa förhandlingar är på lek. Men det här är inte på lek, det är på riktigt.
Ansvarstagande från arbetsmarknadsparterna är fundamentalt om vi ska kunna lyckas återskapa visionen för Finland. Under Nokias glansdagar handlade Finlands vision om att bli bättre och rikare än Sverige. Nu famlar vi tyvärr bara i mörkret i en nedåtgående spiral. Tyskland befann sig i en liknande kris i början av 2000-talet, men är nu den klarast lysande stjärnan i Europa. Varför skulle inte vi kunna lyckas med samma sak.
Men utan arbetsgivare och arbetstagare med på noterna är det inte möjligt. Därför är det nödvändigt att man nu lägger prestigen åt sidan och inte bara frågar vad landet kan göra för en, utan vad en kan göra för landet.
Mats Löfström
Riksdagsledamot
