Demokratibegränsning är av ondo
Nu och då läser vi i pressen att antalet politiska partier på Åland borde begränsas. De är för många, för spretiga, har fel åsikter, förhindrar ett effektivt beslutsfattande, och är allmänt obekväma.
Ja, inte bara på Åland, utan över huvud taget anser etablissemanget att “åsiktsfriheten” borde begränsas, och att endast ett fåtal partier borde få ha hand om till exempel den lagstiftande makten, fördelning av samhällets resurser, och övervakningen av att regelverken följs.
Jag anser att denna diskussion är i högsta grad odemokratisk. Låt oss säga att man lagstiftningsvägen skulle begränsa antalet partier i lagtinget , så att endast de som fått minst 2 mandat i valet får representera folket. De partier som fått mindre än 2 mandat hamnar utanför “spärren”, och deras mandat delas upp mellan de större partierna. I Sverige har man ju ett liknande system, där endast de partier som uppnår den magiska 4 % spärren ingår i riksdagen.
På Åland skulle det innebära att mer än ettusen väljares önskan inte skulle bli respekterad. Nu kan man ju invända att av alla de som ställer upp i valet, blir endast 30 invalda, och att de som röstat på andra kandidater än de invalda, ändå är förlorare. Men jag vill ändå tro att om man röstat på ett etablerat parti, så kommer ju kanske delvis något av deras vallöften att infrias under mandatperioden.
Konsekvensen blir i alla fall att om man röstar på ett stort etablerat parti, så är man på den säkra sidan. Oberoende om man omfattar de stora partiernas åsikter eller inte, så blir ändå ens röst noterad, och inte bortkastad. Men det lilla, mindre betydelsefulla partiet kommer förmodligen aldrig att bli representerat i lagtinget, trots sina goda idéer och sina fulländade förslag till förändringar.
Därför att alltför få väljare vågar tro på att partiet framgångsrikt tar så många mandat att man kommer över spärren, trots att dess idéer och förändringsförslag skulle skapa ett bättre samhälle för medborgarna att leva i. För i ett demokratiskt samhälle så vinner majoriteten alltid, även om majoriteten inte alltid har rätt.
Om lagtinget en gång beslutat sig för att kringskära väljarnas demokratiska makt i valet, kanske man vill gå ett steg längre i ett senare skede. Man kanske tror sig veta att det nog räcker med tre etablerade partier för att säkerställa demokratin. Och söker möjligheten att lagstiftningsvägen begränsa antalet politiska partier som får ställa upp i lagtingsvalet.
Har man engång börjat tumma på de demokratiska spelreglerna, så går det säkert bra att fortsätta på samma linje. Efter ett antal lagtingsval och lagändringar, så kommer man så småningom fram till att ett enpartisystem nog är det mest effektiva sättet att styra samhället på. Ingen spretighet, alla tycker lika och de som inte tycker lika kan ju flytta någon annan stans. Till Stockholm till exempel. Och massmedia kan ju fungera som opposition. De lägger ju i alla fall oftast näsan i blöt i det som de inte har med att göra.
Därför anser jag att vi också fortsättningsvis i demokratisk ordning skall respektera att vi även har små spretiga partier med obekväma åsikter, och att vi även i fortsättningen skall låta väljarna i fria val själva bestämma vem som skall representera dem i lagting och kommun.
Runa Lisa Jansson
