Därför att
När han vandrar här på ön så stöter han alltför ofta på välbekanta skyltar: Privat Väg, Tillträde Förbjudet, Endast Behörig Trafik etc. och upptäcker snart, att stranden han ämnade till var bebyggd av otaliga sommarstugor, en efter en, så en glänta emellan via buskarna och det samma igen, stuga efter stuga. En karta – ja tack – till turistmyndigheten, där en vandrare kan gå utan att bli bortmotad av fritt springande hundar eller hästhovar direkt bakom ryggen på honom eller vad mera; vad som helst kan man tänka sig.
Bortslängt badkar, en och annan toalettstol efter bruk, tvättfat och dylikt, även före detta boskapsdjur kan man stöta på i åländska skogar. Vad med detta, det är dock så vanligt? Det att gör rent på era stigar som första åtgärd, innan den väntande turiststormen, om nu något sådant skulle inträffa. Kommentarerna på fastlandet efter cykelturen på Åland talar numera om tilltagande biltrafik och höga hastigheter på relativt smala åländska vägar, avsaknad av speciella filer för cyklister på dom vältrafikerade vägsträckorna etc.
Vad som borde göras, när byggandet av nya vägar är så dyrt? Man kunde börja till exempel med att röja på dom betecknade vandringslederna (så de inte ser ut som i bilden härvid) eller ta bort märkningen, som man har gjort vid Orrdalsklint (dock inte ur kartorna). Eller göra som ärade redaktören Fellman föreslår: ”Kör turisterna ut till havet och holmarna” (obs. som inte ägs av privata – om det finns sådana). Eller då kanske bäst nöja sig med att beskåda utsikten från färjorna, vilket man gör redan i stor utsträckning. ”Sightseeing i skärgården med snabba båtar”; varför inte, svarar
Pentti Arjopalo
